Inte på kartan

Ibland är jag pigg, ibland trött. Idag helt seg. Hjärnan brukar rusa, men står idag så still att ögonlocken trillar samman. Oförskyllt. Eller jag vet inte. Lång sjukskriven vinter. Jag har för höga förväntningar på mig själv som går på kollisionskurs med andras förväntningar på att man ska passa i mallen. Vara söt, duktig, bilda familj, sköta familj och jobb, backa ungarna, fortsätta jobba, vara hel och ren och snäll och arbetsam och nyttig eller nyttig eller sexig med rätt strumpa på rätt arm.

Vad jag själv vill har bara funnits på min egen karta. Ingen brydde sig eller stöttade som unge och ungdom, tvärtom hånad enligt hela jantatänket. Ens huvudroll, om man blir mamma är att förbli mamma och vara den organiserande och stöttande men osynliga mittpunkten. På så sätt har väl tiderna ändå förändras, eftersom tukt och straff tidigare ingick i barnuppfostran. Numera straffas man mer när man inte betraktas som vuxen om man inte är som ett lydigt barn.

Nu är det mer utfrysning och uteslutning som gäller om man inte följer de oskrivna lagarna.

Förverkliga sig själv är många steg bort från att bara ha egen ekonomi och slippa vara gift, eller ha något slags sexuell frivillighet i livet. Priset är ganska högt. 

Svårt att skriva till Hell's kitchen, blir lätt att man vill börja skriva stora bokstäver och börja skrika.