Har hört arbetslinjen diskuteras i radion och i diverse debatter, men nånstans tar vi vår nuvarande situation alldeles för lätt som given, som att det skulle vara naturligt med isolerade människor i krångliga överlevnadssystemen och familjeformer.
Jag är rätt övertygad om att enpersons- och minihushåll och våra kan-bäst-själva-familjer är det perfekta sättet att härska och söndra oss, och få människor att tro att allt oflyt är deras eget fel, att isoleringen beror på personlighetsbrister, inte på att man ska konkurrera om arbetssamma, slitiga och ointressanta uppgifter i lönearbetet.
Trivs i team där jag har en roll och betraktas som smart och påhittig vuxen som gärna tar på mig delar och lär mig nytt som bidrar till att det blir bättre för gruppen. .Jag trivs inte som enbart idiotutförare av osmarta lösningar eller arbetsledare/kommendant i något ensidigt tvångsmässigt sammanhang.
Det gör mig glad att det forskas i detta och att den konstruktion vi tar för normal kanske inte alls ligger i vår natur och vilja till skapande och del i samhället och kulturen. Åtminstone kanske några av oss har spår av frihetslängtan kvar, även här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar