Konsten att låtsas anteckna

Absolut förbjudet att

Cool kille i baren på victoria 1

Träffade den här micke, eh Janne var det jag, på MondayBar-båtens pub. Han tyckte det var kul att såna har lite äldre åker med. Och man får väl inte haka upp sig på vissa ord, som den åldring man ändå är. Jag har sovit som en gudinna mellan 3 och 3. Vid 2, nu på eftermiddagen, rasade polaren isäng. Nu har mitt uteskift börjat och hans natt har börjat. Båten ligger i tallinn.

Försenat plogande

Helt otroligt att vidunderfordon börjar skrapa loss snö från obebodda Tantolunden just nu, mitt i värsta natten, när snön ändå håller på att försvinna och från gator där få trafikerar. Det är sista-minuten-gräva-guld som gäller och försenad entreprenad från stan. Undrar vad taxan är, snö per kvadrat gata eller kubik? Men fortfarande ligger snön tung på taken och det var helt livsfarligt att ta sig hem på gångvägarna ikväll, där det är fläckvis glasklar våt smältis eller helt torrt och grusigt.

På två dagar har hälften av gångvägssnön gått upp i rök utan att någon rört ett finger.

Ska somna till nåt idiotprogram där kända teatrala kulturpensionärer står och kocksar i köket till 60-talstoner. Så jävla töntigt.

Singha

Oöppnad Singha på stan. Rådmansgatans perrong. Ingen intresserad.

Tidaholmsparken och trädinventering runt Skarabacken

Tidaholmsparken bredvid spåren.

Vinterpromenerade och rekade solskuggor och trädplaceringar i Hammarbyhöjden västra i lördags. Parken kändes lite Berlin, bara ölkiosken som saknades. Ett kriterium för min nya bostad är träd i utsikten. Utan träd vet man ju inte vad det är för årstid när man vaknar eller kan kolla vinden, och träden är bra sällskap och bättre att titta på än de flesta tv-program. Från fönstren och balkongen hade man några riktigt balla trädtoppar i närheten, och Globen längre bort, vilket förenklar orienteringen i okänt landskap. Kommer ha separationsångest från mina träd här i Tanto, dom är så fina...

Få ta en vårdag och gå runt och fota dem att ha på väggarna i nya lägenheten.

Under sängen

Under sängen har jag en skokartong med prospekt på lägenheter jag tittat på. En missade jag på grund av att jag var på kryss och utan mobilkontakt och missade lägga bud i slutfasen, men jag var tveksam över balkongläget, det var det. Några timmars sol på eftermiddagen räcker ju inte riktigt.

Tre av av lägenheterna jag var intresserad av utöver den har dragits tillbaka av säljarna för att budgivningen inte nått upp till nivån de velat sälja för. En tvåa på söder kostar ungefär en och en halv miljon mer än motsvarande i närförort. Då är frågan vad som är mest värt. Bo så att man alltid måste gå ut för att man klättrar på väggarna, ut eller bo så att man tycker att det är för jobbigt att ta sig ut..

En 2:a på Ringvägen nyligen var verkligen skitfin, men jag grubblade fram att jag inte ville ha utsikt mot Eriksdalsskolan och hela tiden bli påmind om skolan. Folkskolegatan-lägenheterna hade också skolutsikt och efter att ha bott på Maria Skolgata så enormt många år så får det vara skolslut för egen del.

Nu pendlar det hit och dit.

Blir nog flytt

Det är mentalt ansträngande att fatta beslut. Bo mindre och ljusare och ha mer tid till resor, det är ju min bostadsidé just nu. Hur man än gör så blir man säkert både lättad över att det blir en förändring, och ångerfull. Det är inte lätt för en innerstadsstockholmare att lämna stan, men det är ju mest töntar med stålar som flyttar in här... och jag får byta Långholmsklippan till Källtorpssjöns klippbad.

Nya kontakter

Mäklare, mäklare, mäklare, mäklare. That's my life.

Vad de säger just nu är att det är väldigt få lägenheter till salu och många köpare. De säger att det är guldläge att sälja, men inte att köpa.

Om man både säljer och köper går det kanske jämt upp. Många av de som säljer nu verkar ha köpt för ett par-tre år sen när det var ännu dyrare än nu, och drar tillbaka sina lägenheter när de inte kan gå jämt upp. De vill inte gå med förlust. Frågan är om man själv ska göra samma sak, och köpa för dyrt. Eller om det kan bli ännu dyrare, på kort sikt. På längre sikt har alla varit idioter som inte köpt sina bostäder. Släktingar slängde bort sina Stockholmslägenheter. Vift.

Så funderar jag förortscenarior. Få till två bra lägenheter istället för denna enda i stan.
Näej, tänker jag nästa dag. Inte lämna stan. Inte ge plats åt folk med dubbelplånböcker som köper in sig och framför allt förstör lägenheterna och gör hunsad sovande småstad av det som kunde blivit en storstad.

Å andra sidan. Som det var förr, med hyresrätterna i socialstaten... Det var inte fråga om att ha önskemål och få nåt trevligt ställe att bo på efter hand, man blev möjligen ANVISAD efter lång kötid. Och det fanns ett social förturssystem som gjorde att man aldrig kom framåt i den där kön, och attityden var: duger det inte, varsågod och ställ sig längst bak i kön och skäms.

Har man nu kommit över en bostadsrätt är man på bostadsrättsmarknaden och kan åtminstone försöka flytta till ett område där man vill bo.

Jag suckar. Tänker på sätt och vis att jag ju inte ens vill bo här, här i Sverige. Men Stockholm är hemmet och hemlandet och hemstaden. Den måste ju få finnas kvar. Lämnar man sitt boende i Stockholms innerstad kan man aldrig ta sig tillbaka.

Netbook äntligen

Precis som jag börjat tröttna på allt som har med bloggar, sociala medier, jävla datorer, mobiler och sladdar anlände den lilla netbooken, en alldeles nyutkommen modell, som jag mest slog till på eftersom de amerikanska recensenterna, mängder av dem, prisade tangentbordet: Enkelt att skriva på, och jag håller med. Frågan är om det blir bättre texter också. Har haft maskinen nån timme eller två och är som alltid mest irriterad över att jag inte hittar nåt bra sätt att stänga fönster. I övrigt är jag mest inne på öppna dörrar, högt i tak och vidöppna fönster.