Moln

Tycker inte att de här molnen ser lovande ut. Och jag som tappade mitt favoparaply efter prideregnet igåraväll.

Diskbänkad

Som den brukar se ut varje morgon.

Dansbanan på Pride

Latinköret på dansbanan föll i god jord och en enorm discokula fick golvet att forsa i ljus.

Kalufser på Pride

De tre kalufsprofilerna framför stora Pridescenen, onsdag. På stora scenen: A Camp med Nina Persson. Under discokulan: Allmän yra.

Pridescenen

Glömde förstås finkameran hemma.

Stoppa glitter och glam och skam på torra land

Flaggan uppe.

"Pride – en exotisk fälla för de fria homosarna", skriver Anna Eklund, krönikör på Aftonbladet.

Hon skriver att hon inte förstår vad det är hon egentligen ska fira under Prideveckan, och jag tror hon kan ha missuppfattat saken. Alla måste inte gilla Pride, och hon måste inte själv fira och vara med, om hon inte själv vill.

Hon ifrågasätter varför en del "homosar", som hon uttrycker det, vill gifta sig kyrkligt, och ta efter gamla unkna former, som om det vore konstigare än att det finns heterosar som vill gifta sig, fastän de kanske inte ens är religiösa. Varför skulle just gayfolk vara en homogen skara som dissar alla gamla traditioner?

Hon avslutar krönikan med att "Pride cementerar bilden av vi och dom, grå heteros mot glittriga homos. Jag hoppas att festivalen sjunger på sista versen för så länge den existerar är homosexuella ett kittlande och udda inslag i en annars normal vardag. Men medan den finns är jag där. Vi ses på Pride."

Jag tycker snarare att krönikor som denna cementerar vi och dom-tänkande och allmän unkenhet och opportunism. Man säger usch och fy samtidigt som man gärna vill ha en del av kakan.

Hon ska alltså vara med på Pride, fast hon helst vill att eventet ska upphöra. Kanske är det så att hon tycker att lika villkor är helt okej, men att vi då minsann alla ska ha lika tråkigt, oavsett läggning, och att man ska skala bort onödigt glitter och glam och tycka att skam faktiskt ibland går på torra land.

Den grå vardagen har fått huvudrollen i vår kultur, och anses vara det absolut mest normala. Man ska streta med arbete, stå ut, anpassa sig. Man ska inte öppet uppskatta varandra som de är, och man ska helst hålla sig till sin egen sort och åldersgrupp. Det förutsätts att man ska sträva efter att vara två och skaffa barn, om man kan - eller stå ut med attityden att man är en misslyckad stackare, som ingen vill ha.

Temat för Pride i år är heteronormen, och jag tycker det är ett utmärkt val: viktigt att belysa ur alla vinklar vrår, och kämpa emot, på alla upptänkliga sätt. Jag anser att man ska kunna bilda relationer och konstellationer precis hur man vill, och att inte en enda norm för samlevnad och livsstil ska vara underförstådd och accepterad. Jag har ingen gayvärld att komma ut i, men upplever heteronormaliteten och de traditionella könsrollerna som ett fängelse.

På Pride kan man känna samhörighet över en massa olika gränser även om man inte är gay. Utsätts man för diskriminering och särbehandling, är det bara kamp för rättigheter som gäller, för ingen frihet kommer gratis. Men det är inget som säger att om den kampen lyckas, så ska alla, oavsett läggning, bli grånormala, utslätade, oglittriga och tysta.

Man måste inte ha en relation till Pride eller delta om man inte känner för det. Pride är förstås ett jippo, dit folk åker ofta långväga för att träffas, koppla av och ha kul.

Andra bloggar om Stockholm, Stockholm Pride, pride, heteronormalitet, heteronormen

Himmel över tanto

Efter regn kommer kvitter

De syns inte men hörs desto mer, de nyvaknade. Pippiparty i tantolunden.

a mobile try

Regn och hjärnsläpp när Erykah Badu sjöng

2000 kronor kostade kalaset att gå på Stockholms jazzfestival och lurka omkring bland bänkar och stånd och uppleva Stockholms kanske finaste sommarkväll, som var i fredags, den 17 juli. Men för fem dagar var det ändå värt pengarna.


Så här mycket såg jag av Badu.

Hörde Little Feet på onsdagen, McCoy Tyner Trio, Palle Danielsson Quartet, Kind of Blue The So What Band på torsdagen och SMV The Thunder Tour och Sonny Rollins på fredagen. I lördags hann jag höra de 4 sista låtarna med Timbuktu, hörde Jr Walkers All Star Band som firade 50 år med Motown, Gilberto Gil och sist Estelle. Under söndagen missade jag det mesta och tappade humöret när publiken till Erykah Badu fullständigt fick hjärnsläpp när regnet kom.
Bara för att det regnar måste man inte klättra upp på bänkar och stolar med sina paraplyer. Bänkarna räckte till möjligen en tredjedel av publiken. Istället för att se scenshowen var det bara långa jävla idioter med paraplyer man såg, och jag inser varför jag alltid varit så uppgiven på konserter, står man nära ser man aldrig någonting ändå.

Den lilla scenen kändes inte alls bra, inklämd i en grusig backe som den var, och utan bänkar och serveringar. Publiken fick helt enkelt inte plats. Till nästa år, om det nu blir någon mer jazzfestival, borde arrangörerna fundera på att åtminstone ha två bra mindre utomhusscener utöver stora scenen, med samma koncept: att man kan röra sig in och ut från scenområdet.

Men annars var det bra och nu är jag festivalmätt.

Andra bloggar om Stockholm, jazzfestival, jazz, musik

Korvgubbe genom plast

Där bakom plasten gömmer sig en korvgubb eller korvkille. Jazzfestivalen kräver mat och dryck. Jag har ätit ba bi bom, trådgårdssallad med massor av räkor, papadammer med stark sås. Har under semestern haft semester från att fundera på yrkesbytesval, men om det är nåt som skulle tråka ut mig skulle vara att ha korvkiosk eller kafé med bullar och kakor. Latte hit och latte dit. Ska det vara senap och ketjup? 15 kronor. Tack-tack. Tack.

Vet inte vad jag ska bli. Det är för svårt att sadla om till klimatforskare.

Skala av sig sin agora

Efterfest vid City center west, agora E. Minirave i bakgrunden.

Lika svårt som att verkligen ta sin efterfestivalen-dusch är det att ta tömma minneskortet i kameran och ge plats för nya bilder.
Det markerar att nåt man inte vill ska ta slut är slut.

Har fortfarande inte klippt bandet från Roskilde, som kändes som en stor multi-happening med häftiga visuella upplevelser i ett, med allt folk, all musik, alla absurda sop- och återvinningssorteringberg, och häftiga pimpade ljusinstallationer som dök upp i nattdimman till house-beaten från efterpartyna på campingagora E. Självklart E.

Mindre roliga var toalettköerna och pissoarerna. Tycker det är jävligt orättvist att killar bara behöver vända ryggen till och pinka i stort sett var som helst, medan tjejerna ska köa vid bajamamor och låsa in sig. Man förlorar så mycket tid.

Andra bloggar om roskilde, roskilde festival, 2009, musik, festival

Mer om festivalen på dr.dk.

En onödig blogg

Jag har väl slutat uppröras över saker som inte är speciellt viktiga. Om det finns onödiga bloggar eller inte? Den här bloggen kan nog kallas den onödiga bloggen, en av alla miljoner onödiga bloggar, men som tillsammans kanske gör skillnad, ungefär som att varje droppe i havet är viktig.

Från golvad till golv

Min golvgatavandring. Nu är det ett rum, två golvlister, ett dörrfoder (heter det så?) och fyra dörrar som ska fixas så att sladdar kan gå under när dörren är stängd. Klockan 8 skulle hantisarna vara här.. och allt bli klart. Idag.
Har varit uppe sen tidigt och gjort klart för parkettläggning i sista rummet, men nu slocknar jag nog. Dottern somnade på balkongen. Klimatet som gjort för just detta: att slagga in nånstans.