En dag en disk

Som en liten liten disk, jämfört. Vissa dar är stenkrosshögarna närmast ointagliga.

En sån där dag igen.

När jag startade bloggen 2005 ursäktade jag mig när jag skrev en första slags dagboksanteckning. Såna här texter kommer det inte bli många av, trodde jag. Och det b lev det inte.

Visste inte vad en blogg var förrän jag på några sekunder startat min egen. Ungdomarna hängde sen länge på ungdomsforum och chatter, och föräldrarna hade ingen aaaaaning om att det inte var läxor de behövde dator till.

Nu skriver Metro (081022) att var tredje ung kvinna i Sverige har en blogg. Nej, det är inget nytt här att skriva och att ha nån slags närvaro och umgänge på nätet. Det nya är inte scrapbooks, det nya är att kunna synas. Hela vår bokförarmentalitet frodas och den som lyckas vara jättekonsekvent och hålla sig till sitt ämne lyckas rätt bra.

Min dag kan sammanfattas i tre ord. Hornstull-Kista-Zinken. Vissa där blir det istället Zinken-Kista-Zinken eller Zinken-Kista-Hornstull.

Redan när jag kommer ut på Hornsgatan kan jag ge upp när jag missar tre blåbussar i rad på andra sidan gatan på grund av att signalerna inte släpper över fotgängare mer än 17,6 sekunder var femte minut - om man tryckt på knappen vill säga. När man tryckt får man vänta i en minut och 30 sekunder på att det ska slå över till grönt.

Tidsstudier? Jajamensan, som de säger på radion.

Diskade i två timmar, minst. I bakgrunden Sopranos. Hårda livet.