För några år sen satt vi bredvid varandra på högskoleprovet. Han såg risig ut, berättade att han inte sovit och inte hade nånstans att bo. Han hade blivit utslängd av sin tjej och tappat kontakten med barnen, men hade jobb. För massor av år sen jobbade vi på samma ställe. Han hade flickvän och bodde på Lidingö, och jag hade pojkvän. Vi var arbetspolare. Inte mer.
Igår kastade han sig över mig på en pub, som att jag nu, när han supit i 10 år, plötsligt skulle bli intresserad. Jag antar att man inte själv märker när gränsen är nådd, och hur folk runtomkring lider när snacket kantrar i överdränkta dunkelresonemang, som ingen förstår, och monologer aldrig tycks ta slut.
Vi tjejer hade gått ut för att se slutet av Sverige-Island-matchen och prata med varandra en stund och hälsa på andra polare, inte lyssna på någon drutt som bara vill prata om sig själv.
Jag skulle sagt som det var: att det var meningslöst att prata eftersom han var full, men jag skulle sagt det innan han spårade ur ordentligt. När jag kastade mig iväg hade han precis hällt i sig en starkäl till och grymtade om vad vi skulle kunna göra och hur mycket han hade att ge.
Visst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar