Apropå svarta killar

Om nån orkat läsa hela bloggen innan och utan (nä, jag förstår det) kunde ju ha fattat att det så kallade x-et inte är nån liten tanig rödlätt engelsman precis, utan en karismatisk och notoriskt otrogen och lite robust svart kille.

Igårkväll gick jag till närmsta puben när jag förstod att dottern skulle vara hemma och inte heller kunde lämna hemmet, eftersom hon tappat nycklarna.

Tre äldre män med alkoholproblemen tatuerade i pannan kom fram till mig. Sa att jag var söt och sånt. Alla hette Hans.
Jag flydde i panik.

Gick tre meter på Hornsgatan och kapitulerade. Tog taxi till Mariatorget.

Istället för att gå till ROCKS gick jag till H62. Mama Africa Club, som förut huserade på Medusa i Gamla stan men nu invaderar Hornsgatan en gång i veckan, tydligen. Reggae på scenen och blandad svart kompott på dansgolvet.
Och vet ni.
Man hinner inte ens ta en sipp på ölen förrän nyktra killar i 25-årsåldern BJUDER UPP. Oj!

- Ähum. Sen kanske. Har just kommit... Hej, ja sen, ska bara... ska bara dricka upp ölen först.

Vilken skillnad. När svenska killar vill dansa har de hinkat 8 starköl och kan varken prata eller dansa. Men ramla i väggen går bra.

Stod bredvid en svensk tjej, och tänkte va fan, och jag frågade om läget. Hon blev hur glad som helst över att en södertjej som jag hamnat på hennes ställe, och vi hann prata en del, och ska gå ut ihop. Du kanske gillar att resa också, sa hon. Självklart sa jag. Absolut. Och vi bytte nummer. Något annat nummerutbyte blev det inte den här kvällen.

Det visade sig ju att hon är en kvinna med förkärlek för svarta män och hade varit gift med en man i New York i tjugo år och bott där under lång tid. Jag faller inte mer för svarta än vita, men trivs bättre där folk rör sig lite. Och där män dansar. Och där tjejerna inte dansar med varandra i en ring runt sina handväskor. Alla dansar. Precis som på Barbados. Ensam, ihop, inte speciellt allvarlig.

Sen taxi hem, förstås. Alone.