Ensam.
Tror jag. Hur vet man - utan att rycka upp dörrar?
Dörrar kan ge en uppsjö av symbolik. Såg nån dansk dramaserie halvsovande i soffan måndags, och den äldre mannen sa till den yngre:
- Man kan inte hålla alla dörrar på glänt.
Nej, man klarar inte att ha en fot i varje rum. Man går sönder till slut. Man kan ta ett rum i taget, gå in, och faktiskt också gå ut.
Sen vi fick en inneboende i söndags sen har det blivit så tyst hemma. Dottern tar hänsyn till henne, en fem år äldre tjej som just börjat plugga i Stockholm, och hon som flyttat in är tyst som en mus. Hon vet ju inte om jag är en hagga eller inte. Inte än...
Jag skriver lappar som:
"Du/ni får givetvis använda köket och sitta där och fika osv och använda badrummet även om vi är hemma"
Sitter så ensam hemma i en fyra och kan spela hur dålig musik jag vill. Hörde nåt från Tantogården och såg på nätet att det är Noice som spelar. Tydligen har två medlemmar i bandet dött ganska unga. På den enas begravning hade de spelat "Himlen är oskyldigt blå", precis som på brorsans. Så sorgligt. Och samma tidiga 60-talsgeneration förstås, som så lätt hamnade i diverse virrvarr.
Det räcker med att läsa låttiteln för att jag ska börja gråta.
Morsan!
SvaraRaderaÄlskar du någon just nu?
Mina barn.
SvaraRaderaIngen man. Du då?
Jag är inte en person som varit så mycket i någon annans centrum så värst länge nånsin.
SvaraRaderaFörsöker ta min biroll på allvar, men min egen huvudroll med lite distans.. tror väl nånstans att nån nångång kommer att uppskatta just mig, men det är inte livsviktigt.
"Jag är inte en person som varit så mycket i någon annans centrum så värst länge nånsin."
SvaraRaderaDu, det lät väldigt sorgligt det du skrev, blev faktiskt lite ledsen av det, tycker att du borde ha fått vara det. Vi förtjänar alla att få vara det men jag vet också hur livet kan vindla o svänga och hur man än försöker så trillar man vid sidan. Vid sidan av så mkt, även kärleken.
Har länge tänkt börja blogga och ett av mina huvudteman är just hur mitt eget liv liksom bara kraschlandade hur livet vimlar förbi och hur jag bara
sitter i mitt hörn och tittar på.
När min brorsa fyller år så får han typ 40 SMS och 50 mail som grattar honom, fatta vad många vänner han har ?
När jag fyllde år sist så fick jag inte ett enda SMS och inte ett enda grattismail, hur känns det då ?
Alltså jag fick inga kort eller telefonsamtal heller, ändå är jag ingen ensling eller asocial människa, jag är bara en människa med så otroligt många ”bekanta” och så försvinnande få vänner.
Vad hände på vägen ?
Sånt grubblar jag mkt på.
Liten utvikning där.
Ville bara skicka en tanke.
Kommenterade längre ner också.
"AP"
Tack för tanken, eller tankarna.
SvaraRaderaJag funderar också mycket på ensamhet, vänskap, kärlek, och hur man själv kanske uppfattas annorlunda än man själv tror. Att man kanske stöter bort folk, fastän man tror sig vara social, trevlig, alltid schysst, intresserad...
Trodde inte att det skulle bli såhär, men de senaste åren har varit lite speciella. Inte varit mina år.