Har inte orkat eller kunnat ta in orkanens Katrinas härjningar i USA. Förstår nu. På jobbet har vi inte ens tillåtelse att lyssna på radio. Allt som strömmar från världen är avstängt.
En vanföreställning måste vara att USA bättre än andra klarar av att hantera katastrofer. Lätt att tro med de enorma resurser de faktiskt har, till exempel till att föra krig år efter år, årtionde efter årtionde, så länge jag levt. Kanske lättare att inse att det finns en stor och fattig majoritet i USA som inte har mer än vad som ryms i några rum, och ingen som helst besparingar eller trygghet. Och så the Freivald syndrom på det. Politiker som måste se allt med sina alldeles egna små trötta ögon.
- They are not refugees, säger en svart och mycket förbannad svart politiker i rutan..
- They are americans. --- --- Give me a break!
Just det. Folk är inte lika mycket värda att rädda, eller hur.
Hade aldeles glömt att jag har tv på rummet, så nu är CNN på, rapporterande från London. Man blir förvirrad. Ena dan orkan, nästa dag plötsligt pilgrimspanikkatastrof (igen), fast nu i Bagdad. Stackars alla pilgrimer världen över. Livets kanske enda och så efterlängtade resa i en barbarisk trängsel.
Enkel skyddad tillvaro är vad man har. På sätt och vis. Min balkong har söderläge och när det stormar som mest från norr och väst är vi skyddade. Träden faller söderut eller österrut. Däremot ligger husen bredvid det som en gång var sjö: Zinkens damm. Husen är byggda högst två meter över Mälaren.
Man ska bo uppe på bergknallar. Det sjönära är fint när det är lugnt, men inte speciellt säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar