Dagens gnällspikande

Idag kommer några för att titta på rummet jag ska hyra ut.

Känner att det skulle vara riktigt kul att ha pensionat. Gå hemma och stöka och böka. Slippa åka till Kista. Kanske jag skulle försöka byta byta lägenheten mot en RIKTIGT STOR våning och hyra ut 4-5 rum. Tvätta ett gäng lakan varje dag istället. En baggis. Förresten skulle dottern kunna sköta det själv.
Hyran kan ju vara sådär 10 tusen. 4 hyresgäster som betalar 3 tusen var gör att hela den ruljansen blir självgående inklusive el och telefon.

Själv kostar jag nästan inget i drift. 50 spänn om dan i mat kanske. Och jag har allt jag behöver i prylväg. Behöver inte mer kläder, inte fler saker eller tjänster. Ingenting alls. Jag har ingen som helst drivkraft att jobba och tjäna pengar för att bara bo och glo på diverse skärmar och längta till helgen. Det enda jag saknar är en partner, och det lär man inte skaffa på jobbet i alla fall.

Känner inte längre att jag måste bli duktig på jobbet och få bekräftelse. Har redan misslyckat katastrofalt med arbetslivet. Har inte en susning till chans att syssla med det jag är bra på ändå. Ett tag tyckte jag att det var kul att jobba. Varje uppdrag var en ny utmaning och jag lärde mig nytt hela tiden och drev stora projekt. Det är ett skämt hur det blivit. Hoppetossorna har fullständigt tagit över. Folk som bara vill lyckas men som skiter i vad de sysslar med och dränker in allt med självändamålsenlighet.

Arbetslivet är bara skittråkigt och en plåga. Jag tråkas b-o-k-s-t-a-v-l-i-g-e-n ihjäl. Jag blir sjuk. Jag är inte lat och slö. Jag har hur mycket energi som helst när jag tycker nåt är kul och är med och driver saker. Jag måste säga upp mig, finns ingen annan utväg.

En idé är att hälsa på bartenderbrudarna på Isla Margarita. Tre tjejer, överåriga som jag, som drog iväg förra hösten, kom hem en vecka i våras och sålde allt, och nu har pensionat och bar på ön.