Som tur är finns Bowie. När irritationen över hemuler och varmkorvar igår rullar in så hjälper Bowie bra.
Men när jag hör Wild is the wind från begravningen kommer allt tillbaka. Precis sju månader sen han krossades mot asfalten i vårt torra rena askalla och äckligt sjuka skenheliga Sverige, där de flesta nog inte fattar att den iskalla kriminaliteten finns här och nu, en halv millimeter bort. Mycket närmre än vi tror och i de lugnaste vattnen.
Man kan bo här, men man måste inte tycka om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar