Utlämna mer - bättre än hänsyn

Utlämnande kallas det tydligen när man skriver personligt och berättar vad man har varit med om och känner på ett sätt så att andra kan förstå vem eller vilka det handlar om.

Jag skulle vilja vända på det.
En kvinna som till exempel misshandlats och hållt sin förövare under armarna under lång tid på grund av skam och rädsla, utlämnar inte sig själv och den mannen om hon berättar det. Hon ska göra det, hon ska för allas skull anmäla honom och lämna honom. Inget annat. Har inte själv misshandlats, men såg på nära håll ett starkt sekreterargäng som TVINGADE en av dem att sluta ljuga om alla de skador hon fick hela tiden. Man ska inte acceptera att bli slagen och mordhotad, allra minst i sin egen familj. Men det är förstås svårt för en hotad och isolerad person att ta det steget. Omgivningen kan stödja genom att visa att man ser och vet och inte anser det acceptabelt.

Beter man sig som skit, och det kan vara på så många olika sätt, tycker jag att man får stå för eventuella konsekvenser, till exempel att det kan bli allmänt känt. Så fegt att bete sig som skurk i hemlighet, och plåga sina medmänniskor bakom lyckta dörrar. Och lika fegt att folk tar hänsyn av nån slags integritetsskäl. Integritet! Det gör mig så jävla förbannad...

Stackars barn som växer upp med hemskheter därhemma. Och så skickas till slut ungarna till BUP, Barn- och Ungdomspsykiatrin, istället för att föräldrarna får behandling.

Det är pinsamt att berätta om sina personliga misstag, misslyckanden och sorger. Vi ska låtsas att allt är bra för sakens skull, tills bubblorna spricker med dunder och brak.