Jag kan säga att jag känner henne rätt väl.
När vi är ute ihop som igårkväll, och idag på eftermiddagen på Street Market så känns det. Det känns inte bra. Utseende rules. Det blir uppenbart, för aldrig nånsin börjar så många okända män tilltala mig som när hon är med, men det dom säger är ändlöst samma saker i lite olika tappning:
- Den där mörka tjejen du är med, hälsa henne att hon är skitsnygg.
- Kan du inte be henne där att komma hit en stund...
- Va häftig hon ser ut! Vad heter hon?
De använder mig för att få kontakt med henne. Det är inte bara då och då det händer. Det händer ständigt när hon är med. Hon tar över all uppmärksamhet. Hon slukar den, och lever av den och tål inte konkurrens. På så sätt är jag perfekt sällskap. Lite äldre, lite fulare, lite mer påklädd. Och jag har märkt att det inte spelar nån som helst roll vad jag säger eller gör.
Börjar förstå varför hon aldrig kommer med på klubbar eller ballare ställen på stan, utan alltid väljer trygga, halvsunkiga ställen på Söder. Hon riskerar inte att få konkurrens av yngre tjejer med ännu färre och mindre plagg.
Nej, det är definitivt inte speciellt kul att få en blek biroll i någon annans spektakel.
Åh, vad jag känner igen känslan av att gå som en skugga bredvid någon, men samtidigt användas som kontakt på något sätt...
SvaraRaderaJag har en väninna som jag umgicks nära med under ett antal år, och killar drogs till oss som getingar till saft, eller rättare sagt till henne VIA mig...
Och hände det någon enstaka gång att en kille faktiskt intresserade sig för MIG för min egen skull och inte hennes, så blev hon sur och ville gå, eller lade in en extra växel för att få honom att bara se henne...*suck*
Och ändå älskar jag henne fortfarande...
Vi ses knappt längre, men vi hörs fortfarande, jag med mitt trygga samboliv och hon fortfarande singel men med ett hemligt förhållande med en gift man...undrar om hon är lycklig?
Precis så. Kunde inte ha uttryckt det bättre.
SvaraRaderaJag känner igen den "extra växeln" så väl.
En gång tog det bara en kvart så var min nyträffade kär i henne. En annan gång tålde hon inte att jag skulle få en salsalektion med en kille. Jag hade frågat tidigare på dan och senare på kvällen skulle vi till ett bra ställe. Hon trodde nog bara att jag flirtade med honom och att det inte bara var danslektion det handlade om.
Vi hann inte mer än dansa 10-15 sekunder förrän hon var där och brädade mig genom att anfalla honom med den sexigaste dansande hon förmådde (dock ej salsa) och tog över honom. Han hade inte en chans.
En taskighet till nån halvtimme senare utlöste ett 24-timmarsanfall. Jag grät 4 timmar i sträck, somnade, sen grät jag HELA nästa dag, från det jag vaknade tills jag somnade igen.
Man kan nog stå ut med att vara den oälskade, och number 4 och vad som helst, men att bli påmind om det gång på gång, och också inför publik, var för mycket.
Men du, varför stannar vi ens kvar i deras närhet?...Beror det på att vi ändå någonstans inser att vi mår bättre än de, eller att killarna som flockas runt dem inte är så mycket att ha ändå?
SvaraRaderaJa, outgrundliga äro herrens vägar...
Med de här kvinnorna?
SvaraRaderaDet blir oftast bara en massa problem med folk som faller så där lätt åt alla håll.