Först ringde han på mobilen, mitt i sushin. Och jag tryckte bort honom.
Sen fick jag sms. He wd lv 2 talk, etcetera. Sen fick jag ett till.
Hemma hade han lämnat ett meddelande på telefonsvararen: han var tillbaka och hade saknat mig och var ledsen att han inte hört av sig. Igårkväll ringde det härhemma och jag svarade utan att tänka.
Frågar mig själv varför jag måste skriva om denna man.
Som jag ju kommit över. Men det är inte så lätt.
Han är så rolig att prata med, och jag blir varm och glad och får ett fånigt leende på läpparna när jag hör hans röst - och det var tur att dottern inte var hemma. Hon skulle ha sagt:
- Ha. Du är ju fortfarande kär i honom, det ser jag.
- Nejnej. Inte alls. Det är bara som det ser ut...
Har nämnt honom i bloggen förut men inte skrivit så mycket, bara här och där. Lösenordsskyddat i datorn har jag däremot stoff till en hel jäkla kärleksroman. Helt nerkärad var jag, och blind. Ville inte förstå det uppenbara: att han hade ett förhållande redan, vilket förklarade en massa lögner och konstiga beteenden.
Det är hans tjej som bjudit honom på den drömresa han just kommit tillbaka från. Karnevalen i Rio, Argentina och dykning i Malaysia på hemvägen. 4 månader.
"I can't let her down, she's absolutely the kindest person I know", förklarade han för två år sen när skyarna började skingras lite. Han träffar henne varje lördag då hon bestämmer programmet, som ofta är att ha BBQ i trädgården eller gå på teater. Resten av tiden har han sin frihet i egen lägenhet, och några gånger om året bjuder hon på dykresor. Bahamas, Egypten, St Lucia.
Jaja. Jag kunde nog hålla med honom när han sa:
Folk kan spåra ur, men man märker nånstans lite vemodigt att man har träffat och förlorat en "perfect match". Och jag som faktiskt sprang omkring i London varje sommar när jag var 15, 16, 17 och 18.
Klart jag lekte med tanken på hur det skulle ha varit om han brutit med tjejen. Då hade jag stått där med en notoriskt otrogen och flirtig person, och utöver mina egna också hans fyra tonåringar och bråk med två olika x kring barnen. I somras blev han morfar när hans yngsting, en 17-årig tjej, födde fick sitt första... och han blev som 41-åring morfar också!
Hans tjej räddade mig faktiskt genom att hålla fast vid honom. Hon älskar honom, och han är beroende av just det, och alla hennes omsorger. Men undrar hur det blir när hon närmar sig 30 och kanske vill ha barn och hus och... Huset vill han nog gärna ha i alla fall.
Usch, nu var jag dum igen.
Vad jag bestämde mig för i februari förra året var att ge upp. Jag var trött på honom, och inte minst på mig själv, att jag låtit mig svepas iväg så. Jag var tvungen att gå vidare.
Jag är helt enkelt rädd för - men dessvärre också lockad av - att falla igen.
Sen fick jag sms. He wd lv 2 talk, etcetera. Sen fick jag ett till.
Hemma hade han lämnat ett meddelande på telefonsvararen: han var tillbaka och hade saknat mig och var ledsen att han inte hört av sig. Igårkväll ringde det härhemma och jag svarade utan att tänka.
Frågar mig själv varför jag måste skriva om denna man.
Som jag ju kommit över. Men det är inte så lätt.
Han är så rolig att prata med, och jag blir varm och glad och får ett fånigt leende på läpparna när jag hör hans röst - och det var tur att dottern inte var hemma. Hon skulle ha sagt:
- Ha. Du är ju fortfarande kär i honom, det ser jag.
- Nejnej. Inte alls. Det är bara som det ser ut...
Har nämnt honom i bloggen förut men inte skrivit så mycket, bara här och där. Lösenordsskyddat i datorn har jag däremot stoff till en hel jäkla kärleksroman. Helt nerkärad var jag, och blind. Ville inte förstå det uppenbara: att han hade ett förhållande redan, vilket förklarade en massa lögner och konstiga beteenden.
Det är hans tjej som bjudit honom på den drömresa han just kommit tillbaka från. Karnevalen i Rio, Argentina och dykning i Malaysia på hemvägen. 4 månader.
"I can't let her down, she's absolutely the kindest person I know", förklarade han för två år sen när skyarna började skingras lite. Han träffar henne varje lördag då hon bestämmer programmet, som ofta är att ha BBQ i trädgården eller gå på teater. Resten av tiden har han sin frihet i egen lägenhet, och några gånger om året bjuder hon på dykresor. Bahamas, Egypten, St Lucia.
Jaja. Jag kunde nog hålla med honom när han sa:
"I'd loved to have met you 20 years ago, before I became such a bastard. I would
love to start over and be young with you and have a life and kids with you instead."
Folk kan spåra ur, men man märker nånstans lite vemodigt att man har träffat och förlorat en "perfect match". Och jag som faktiskt sprang omkring i London varje sommar när jag var 15, 16, 17 och 18.
Klart jag lekte med tanken på hur det skulle ha varit om han brutit med tjejen. Då hade jag stått där med en notoriskt otrogen och flirtig person, och utöver mina egna också hans fyra tonåringar och bråk med två olika x kring barnen. I somras blev han morfar när hans yngsting, en 17-årig tjej, födde fick sitt första... och han blev som 41-åring morfar också!
Hans tjej räddade mig faktiskt genom att hålla fast vid honom. Hon älskar honom, och han är beroende av just det, och alla hennes omsorger. Men undrar hur det blir när hon närmar sig 30 och kanske vill ha barn och hus och... Huset vill han nog gärna ha i alla fall.
Usch, nu var jag dum igen.
Vad jag bestämde mig för i februari förra året var att ge upp. Jag var trött på honom, och inte minst på mig själv, att jag låtit mig svepas iväg så. Jag var tvungen att gå vidare.
Jag är helt enkelt rädd för - men dessvärre också lockad av - att falla igen.
Hmmm..., knepigt läge. Bor han i London ?
SvaraRaderaFörlorat en "perfect match", det tror du väl ändå inte ? Du använder ju själv orden "notoriskt otrogen", jag lovar att du inte varit den människa du är idag om du levt med en notoriskt otrogen man som du dessutom betraktat som en "perfect match" och alltså älskat blint och passionerat.
Jag VET hur det känns, har levt med min perfect match, en karismatisk underbar notoriskt otrogen SKITSTÖVEL. Vi fick två barn skiljdes för 10 år sen och jag har fortfarande inte hämtat mig. Vilket loserliv !!!
Var bara glad att du inte träffade honom i London när du var 16, 17....,.
Visst vill vi ha passion i livet, känna att vi lever men att bli bedragen är en outhärdlig kränkning som man liksom aldrig hämtar sig från.
Och du vet ju att han skulle göra likadant igen, du skulle aldrig lita på honom och vad är kärlek utan tillit.....?
Tror inte att det bara finns en "perfect match" tror det finns många men vi orkar väl inte leta hur länge som helst.
blev mer långrandig än jag tänkt, sorry.
Hoppas du inte åker till London med honom i tankarna.
"också en tonårsmorsa"
Skönt med nån som förstår kruxet att falla för fel man. Mitt läge är ju inte så knepigt eftersom jag redan brutit, och inte är den som har barn med honom och/eller blir bedragen. Det som är svårt är ju känslorna. Och molnen av svek åt alla håll.
SvaraRaderaHan bor i London så det ligger ju på lite avstånd. Vad jag menade med perfect match var ju att han kunde ha varit rätt person om jag träffat honom innan han började spåra ur. Men självklart förstår man att personer som de här anpassar sig, så att de får en att känna just så.
Jag är notoriskt kritisk mot otrohet. Är det slut gör man slut enligt mitt sätt att se. Dessvärre: var och varannan tycker uppenbart att det inte bara är ok utan också kryddan i livet med lite rajtan utanför förhållandet, vilket gör att ambitionen att hålla glöden vid liv i förhållandet uteblir.
Om jag åker till London ska jag hålla mig från att ringa honom... ;-) Jag brukade åka dit ofta redan innan jag råkade träffa honom.
Din skitstövel då, är han också från London?
Monica:
SvaraRaderaDet skulle ju vara otroligt drastiskt. Skulle du vara så klok själv? ;-)
Det ska till många öl för att jag ska glömma bort var han bor också...
Hej igen!
SvaraRaderaNej "min skitstövel" bor inte i London, ser när jag läser texten att det blev lite syftningsfel där.
Hatar verkligen otrohet, rent principiellt men givetvis också för att det har förstört så mkt i mitt eget liv. När jag skiljde mig så var jag 35, smart,snygg, rolig... ja jag hade "allt" utom självkänsla, så den person jag såg var den som skitstöveln förvandlat mig till; en förkrympt stackare utan tro på nånting framförallt inte på mig själv.
Jag menar, jag trodde på fullt allvar att killar som tittade på mig på krogen gjorde det för att de såg nåt fel på mig. Så dumt. Så onödigt.
Nu blev det lite utvikning från otrohetsfrågan men i mitt fall hängde allt ihop. När allt rasade så hade mitt ex sånt otroligt behov av att lätta sitt hjärta så jag fick veta mycket mycket mer än jag hade velat. Inte bara han förresten utan flera av hans kompisars fruar tyckte plötsligt att det var fritt fram att ringa och berätta både det ena och det andra. Och alla mina värsta farhågor infriades, allt jag någonsin misstänkt och varit rädd för stämde ju plus mycket mycket mer.
Han hade i princip varit otrogen från dag 1, inga skrupler där inte.
Och "alla" utom jag hade ju vetat....
Hur mycket är man värd när den man älskat och fått barn med visar sig ha svikit en HELA TIDEN.
Jag lämnade stan, jag återvände till min hemstad, kunde inte vara kvar där, kände mig så gräsligt utskämd, vi var ganska kända personer så jag var inte anonym alls.
Efter ett par år ville han att vi skulle försöka igen,.... och jag var på väg ...., mådde så dåligt dock att jag började i terapi och fick äntligen hjälp att se honom för den han är. Fram till dess tyckte jag som han att allt egentligen var mitt fel och hade jag bara varit lite snyggare, lite snällare, lite roligare.... så hade han inte behövt vara otrogen.
Det är precis som med män som slår, det är samma fenomen med de kvinnor som stannar kvar, de stannar av samma skäl som jag gjorde. Känslan av att vara så totalt värdelös och framförallt känslan av att vara skuld till allt dåligt gör att man inte förmår bryta sig loss.¨
När jag backade ur hans återföreningsprojekt så blev han helt galen, skrev självmordsbrev till mig och hela min familj där han anklagade mig för att ha förstört hans liv.
Han vägrade träffa barnen alls (de var 3 och 5) och när han sedermera träffade dem så sa han till dem att det var mitt fel att mamma och pappa inte bodde tillsammans.
Och vet du vad ?
Det finns fortfarande tillfällen när jag mycket väl förstår varför jag föll för honom en gång.
Ha kul i London men låt skitstöveln leva sitt skitliv själv.
nu ändrar jag från tonårsmamma hit och dit till ngt enklare
"AP"
AP: Jag säger bara: För jävligt! Verkligheten överträffar hela tiden dikten.
SvaraRaderaJag var också 35 när jag skilde mig. Tillintetgjord, blek och darrig, men lycklig över att få komma ut i friheten. Det tog tid att förstå att jag inte var osynlig.
/como
Monica:
SvaraRaderaI värsta fall kan man ju parkera sig på hans favoritbar från början, och dricka allt det där vinet där...
Jag tror inte jag skulle kunna hålla mig från att skriva ett sms, men det skulle mycket kunna vara att bara meddela att jag är där, men inget om var. Sånt som skrämmer otrogna nåt otroligt, eftersom de vill ha ordentlig koll på var alla är, så att världarna inte kolliderar...
Hur har hon råd? :-o
SvaraRaderaDet undrar jag med! Han har definitivt inga pengar i alla fall.
SvaraRaderaHon satsar väl allt på att hans drömmar ska gå i uppfyllelse.