Väntar väntrum

Inför grillning.

Jag snackar för mycket. Proffs frågar. Man kan tjäna mycket pengar på att låta folk prata och inte komma med något själv.

Jag måste lära mig att fråga ännu mer än jag gör.

Djungelns lag på Djungelboken

Var efter "jobbet".. (kul att skriva så.., jag avskyr citationstecken när det inte är citat") okej, jag menar jobbet, på Djungelboken (pdf) på Stadsteatern med lillasyrran. Man känner sig lagom kulturell. Det var väl några år eller fem vi var där senast. Kul föreställning. Väldigt ung publik också. Och vi var väl överens:

- Bratsaporna har ju i alla fall roligt, även om de är korkade.

Nästa kulturansats blir Hair. Har man sett Broadway-Hair ihop måste man ju.

Innan satt jag nån timme på caféet och tittade ut över Sergels torg som var i sitt finast ljus.

'

Kulturhuset var ett gömställe för mig i tonåren. Satt allra högst upp med stora fönster framför och det var ofta på väg mellan tvångstimmar på Norra Latins gymnasium och diverse fik och ställen mellan plugget och Gamla stan, där jag tyckte jag bodde (eller borde bo), om inte i tornet på Mariaberget.

Jag bodde i kappsäck.

Stora fönster är perfekt. Fönster från golv till tak ännu bättre.

På baksidan av Kulturhuset är det bara helt hemskt sorgligt. Gamla slutna myndighetsbyggnader finns kvar och hånar en.

Bankerna är lika stängda från alla håll, och hur mycket små buskar och bänkar man än ställer ut lockar de inte till nån sittning, och inte värda att ens fota.

Samarbete

Försöker få de här två kompisarna att jobba ihop och det går sådär. En mac och en samsung, trevliga båda två. Men företagen slåss och tror att konsumenterna är antingen apple eller droid. Det gagnar ju ingen.

Lugna bananer

Det är lugna bananer, sa en fyllokille som brett ut alla knän åt alla håll i t-banan, när jag råkade stöta emot med väskan.

Det är en banandag.
Ätit tantkäk, bananer alltså, en gratismacka från nåt möte, en drickjoghurt.

En timme med en barnpsykolog efter behövdes nog. Banan, dator och kranvatten - istället för mat och prat med riktiga människor - är nog inte min inte grej.

Tilläggas kan: Det var alltså barnpsykologen som pratade av sig. Inte jag.

Gräver upp en grop, stenkrossar en park, bygger väg

Gräsmattan

- Fotar du våra bilar?

- Ja, jag fotar det här. Jag dokumenterar hur ni förstör den här parken.

- Förstör?

- Ja, en fin uppvuxen liten lekpark och nu har ni förstört precis hela parken.

- Vi bygger ju en väg här..

- Det var en fin upptrampad gångstig, där. Det behövs ingen väg, här är ju redan vägen, behövs inte två stycken genom en sån här liten park.j

- Ah, det kan jag väl hålla med om.

- Och hade det inte varit bättre att bygga en lekpark nånstans där det inte finns någon alls?

- Jo, det har du rätt i.

Inser uppgivet att det är inom bygg och entreprenad de nya jobben finns. Riv nåt som finns, bygg nåt sämre och jävligt fyrkantigt på exakt samma plats. Och åtminstone några har jobb, men det hade gagnat platsen och skattebetalarna mer om de aldrig satt sin fot eller skopa i närheten av bostadskvarter där ungar ska växa upp och vuxna ha ett liv efter jobbet och på helgerna.

De här gubbarna/killarna/grävskopeägarna har inte bara grävmaskiner och stenkrossarkontakter. De har polare som fäller träd, polare som asfalterar, polare som sätter upp staketen runt, polare som river elstolpar, sätter upp nya, sköter affärerna, revisorer som fixar gråzonerna.

De måste känna folk inom kommunen och förvaltningarna som ger dem de här så kallade "upprustnings"-jobben. Vad vill folk ha som bor här? Planeras det för att byggarnas ungar ska flytta hit? Vilka ska egentligen bo här? Ska ungdomarna som växer upp i Stockholm kunna bo i eller i närheten av stan och bo kvar?

Idag har de, troligen, fullkomnat bärsärkargången i Tidaholmsparken och att förvandla resten av gräsmattan till leråker med breda spår efter grävmaskiner och vad det är. Den första halvan är redan är tillplattad med stenkross till en en kommande "upprustad" lekpark, där allt är utjämnat.

De har fällt all växtlighet över kullen som nästan kändes som en glänta i skogen, som var så himla fin i kvällssolen i somras, och lite ljuddämpning mot tunnelbanan. Nu är träd och buskar borta. Och det kan nu inte bli sämre.



-------------- sen behöver man inte läsa mer, det är osorterad ilska, så slipper folk i min närmsta närhet höra skiten:

Känner mig som indian och storstadsurinvånare, både och. I en regnskog som håller på att skövlas, där bara kortsiktiga ekonomiska intressen styr, och där känslan för natur och livsmiljö saknas. Det är som fiskeflottorna som dammsuger haven på fisk, som inte kommer fattiga till del vare sig som inkomst eller som mat: utan tvärtom urholkar befolkningens möjligheter att kunna försörja sig. Det tas upp mer än det går att sälja.

Här i stockholm är det unga stockholmare som inte har nån försörjning eller boende, 20 procent.

Självklart har de här männen med sig sina stora glänsande bilar eller jeepar. Grävskoporna står ju i lekparken sen några veckor tillbaka.

Jag fotade bilarna på rätt nära håll för att kunna kolla var de här byggarna egentligen bor själva och vart skattepengarna för stadsdelens miljö grävs ner istället. En sportbil, några äcklliga subbar. Inga billiga saker att ha med sig på ett lekparksupprustarjobb.

Nä, ser jag en sån där svart jeep eller två, då vet jag att det är rivningar, trädfällningar och och snabba vinster det handlar om. Såg det vid Zinken där de rev ut allt, kök, badrum, precis allt, för att sen slänga in ungefär samma saker, i en annan färg, och sen sälja. Sen kommer nästa jeep, och sura karlar som river kök och sätter dit nya. Sen nytt sälj och köp.

De här människorna, byggmännen, deras uppdragskontakter inom kommunen, och fyrkantsstyrda asfaltsplanerare utan känsla för Stockholm, de tillhör gruvorna och källarvåningarna och parkeringsgaragen. Ner med dem nånstans om de nu bara tänker asfaltering och framkomlighet för trafik.

De kan bygga tunnlar för sina bilar - så att de kan åka fram och tillbaka till tunneljobben, men här i stan kunde man önska att ungdomar istället fick jobb att till exempel ta hand om miljöerna, och vara med och planera i projekt där ungdomsbostäder ska byggas - uppbyggliga saker som gör att de unga verkligen vill och kan bo kvar och jobba i Stockholm. Det behövs lokala hantverkare, det behövs hjälp med ungarna, fler vuxna och halvvuxna i skolorna. Lokaler som finns ska kunna användas, inte stå tomma för att hyrorna är så höga att ingen normal affärsverksamhet kan gå ihop.

De här utplattamännen har inte fattat att träden behövs, men det är klart de tar de uppdrag som bjuds. Ansvaret är kommunens, men planerare och beslutsfattare verkar vara födda bakom leråkers köpcentrum - eller nåt sånt - inte fatta att stadspark är stadspark och åker är åker. Där kan man vända upp och ner på jorden och plantera nytt varje år. Det är fult som stryk, där på landet, både husen och runt husen och i glesbygdstätorterna och i en massa av våra förorter. Eländigt fult. Men gräver och plattar ut, och gör en ny grop och river det andra byggt, och bygger nytt som är ännu värre. Som det svarta huset i Kista.

Naturen här borde kulturskyddas träd för träd, dunge efter dunge, eftersom hela området byggdes kring befintlig natur, och man kan bygga fler hus på en del ställen, och man kan däcka över Nynäsvägen och bygga ihop Globen med Hammarbyhöjden och Kärrtorp, men att ge sig på de få gliporna av park är så jävla fantasilöst.

Katja-dagen

Blir lite snurr när man har mobil som faktiskt fungerar hyfsat. Wow, way out west, tack-tack, fick ju just den här mobilen tillbaka från hittegodset i Göteborg, 12 dagar efter att den försvann från en langoshylla efter 2 timmar Prince-konsert.
Flipprar mellan tweetdeckkolumner och pågående wordfeud-sessions, men har bara kunnat spelet sen söndag eftermiddag och känner redan en viss mättnad och inte förlorat en enda match än. Jag kan inte bry mig mindre.

Idag lovad jag mig själv att skriva ner allt vid 10 varje kväll. Och det kan jag ju glömma. Alla ensamna ordentliga damer som drömmer om en trevlig herre tycker jag ska tänka om. Enda sättet är att börja intressera sig för fotboll och bjuda på stora hemgjorda burgare och 10 kabel-sport-kanaler. Då händer det kanske plötsligt. Gubben får ett hem och hon får en jävla seg gubbe på halsen.

Katja rullade visst in under kvällen. En liten tjejstorm. Häruppe på taket brumlar och gnäller det i ventilerna och ett överfönster i trapphuset gick sönder, eller smällde sönder i ett korsdrag i huset.

Jag får jobba tre timmar om dan, men gjorde 5. HR-tjejen påminde om att jag skulle gå hem. Jag skulle bara bli klar. Blir jag inte klar får jag frågan om varför jag inte blivit klar med nåt. Blir jag klar frågar de varför jag jobbat för mycket.
Vill gå upp till halvtid fördelat på tre dar så att jag kan bli klar med en sak per dag.

Kollade cyklarna vid Mariatorget, min och dotterns, och hennes var stulen. Fick ett ilskeutbrott och ringde henne och tog på mig skulden eftersom det var jag som idiotiskt nog ställt den där, ihoplåst vid min hoj, men min står kvar.. en natt till kanske. Bara för en månad sen stals min Gary Fischer här i Hammarbyhöjden, trodde hörnan vid Mariatorget kändes mer bevakad. Det är den, men av fel folk där också.

Det verkar som hösten kommit.

Det betyder att gammal som ung ska gå in i huset och se på flipp och flopp eller vad de heter, snabbpratarna. Och byta vitt mot brunmurrigt för att det ska bli ännu mörkare.

DJ Mehdi har dött av fallande tak. Skäms över att jag inte kopplar vad jag hör och ser till vad personer heter. Men på Sonar 2008 eller 2009...

Kämp

Sliter m mångt och mycket på balkongen. Soligt och alltmer vindstilla. Lyssnar på de två asparna för att förvarnas om blåst.

Kommer tidning

Nu kommer tidningen uppför trapporna. Resten av posten stannar i postfack i porten, men tidningarna blir uppburna. Sen tar budet klonk klonk tidningsvagnen nerför trapporna utanför huset.
Skulle vilja springa ut och visa att man inte behöver klonka i trapporna om man bara rundar huset bredvid. Men just vid den här tiden är jag inte riktigt i läge att dra ut på stan och snacka.

Saker kan sägas upp
19 september upphör min prenumeration. Det stressar mig med tidning som jag inte hinner läsa.
30 september kan jag säga upp comhem.
5 oktober upphör min sjukpenning, eller nåt sånt.
5 december upphör mitt mobiltele2-abb
11 december upphör mitt mobila bredband med dongel.

Ska vara väldigt väldigt försiktig med att gå på nåt jäkla abbonnemang i fortsättningen.

61 kanaler har jag, 70 procent killkanaler. Sport och crime och krigshistoria, kriminalserier, reality med poliser i USA in action, farliga djur.
41 kanaler kan man ta istället, men då får man inte med mer än CNN i nyhetsutbudet.
Lutar åt att skala ned till 8 kanaler, som då utöver basutbud skulle kunna bli till exempel 3, 8, tv4 film, silver, vh1, cnn, bbc world och travel channel.

I morse

Den svarta bilen syns inte. Riv- och slitentreprenörer med grävskopor upprustar, som det så fint kallas.

Jag blir så upprörd att jag piggnar till ordentligt när jag går förbi platsen dagligen. Jag adrenalinar och grinar. Det är som att nästan allt sånt som jag gillar mosas av den här stan, som inte vill vara stad. Jag sörjer skiten.
Min kortversionsteori är att bönderna inte fattat att staden inte är landsbygd. Miljöerna runt husen är inte åkrar.

Det verkar som om fantasilösheten är lag. Den innefattar att INTE komma på nya saker, bara förstöra det som redan finns.

Men får man fria tyglar mesar man och gör nån halvmesyr. Till exempel härmar funkisbebyggelsen omkring - men struntar i balkongerna. Man bygger för en utsikt, men passar inte på att bygga högt och såna bostäder som behövs, utan fjäsar och snålar och lägger fönster och balkonger åt fel håll: alltid in mot gården, även om solen och ljuset är mot gatan.

Utsikt mot stora scenen

Två dagar på way out west. Tappade mobilen första kvällen efter Prince.
12 dagar senare kom mobilen med rek till coop:s postutlämning - och allt var intakt och bilderna kvar.

Sorgliga träd

De här träden mår mycket sämre än för ett år sen och medveten åverkan kan ju vara en förklaring. Några träd försvann och andra ser ut att ha fått häxgift i sig.

Alingsåsvägen 14-16, överdelen av trädet dött

Alingsåsvägen 10-12, knappt vare sig grenar eller lövverk

Nedanför Alingsåsvägen 10-12.

Det kan ju vara så att en del av trädbeståndet omkring börjar bli så föråldrat att björkarna faktiskt risar ihop, men därför är det extra viktigt att boende inte ger sig på friska träd. Om det nu är för att få bättre utsikt eller mer gräsmatta att sköta.

Kliar i fingrar

Kliar i fingrarna att börja skriva.

Får rådet att skriva av mig ordentligt nånstans i någon byrålåda. Men jag jobbar inte på det sättet, som dottern säger.

Jag skriver inte alls ur livet och med livet, skriver inte om vad som hänt, det som händer, eller det jag kanske som nån slags lyxig överbyggnad skulle tycka var kul eller viktigt, men som kräver tid för inläsning och fältresearch.

Istället fotar jag random där jag är för att komma ihåg vad jag tänkte på och gjorde, och att bilderna inte hamnar här handlar mer om att jag har så många olika kassa mobiler och inte klarar att hoppa mellan för många gränssnitt.

Utflykter

Gjort några avstickare från Stockholm under sommaren.

Kulturfestivalen i Berlin i juni (då jag blev av med hyrcykel och plånbok)

Sonar i Barcelona, juni (då jag blev av med mobilen)

Chania på Kreta fem dar
Antiparos tre dar (som jag lämnade med bankkortet kvar i bankomaten)
Mykonos en natt
Berlin utan musik, tre nätter, köpte cykel och satte ner en fot.

Way out west i Göteborg, två-tre dar

London South west 4, två dar, och Notting hill Carnival sista dagen.

Fick FirstCard-notan för del av sommar idag. Inte så kul. Fick räkna hur många så kallade tripper jag faktiskt tagit.

Bli ett barn

Lyckades leverera lite i onsdags. I torsdags pratade jag med folk och ordnade saker. Ibland vet man inte riktigt vad som tog tid: mailboxen, hämta vatten, läsa jobbrelaterat på nätet, försöka förstå hur word är funtat och sånt.

Idag kom chefen och ifrågasatte om jag över huvud taget var på jobbet i torsdags.

Attityd som jag var ett olydigt skolbarn som kommit för sent till lektionen och inte gjort läxan.

Jag är för fasen en utbränd person som med största svårighet kan motivera mig, och som snarare skulle behöva tillåten flexibilitet som passar mitt röriga liv.

Om jag har ett viktigt akut ärende och bara ska jobba tre timmar känns det som att de två uppgifterna kan funka om man kan ta det ena först och sen jobba sina tre timmar efter. Att få skäll för att man gjorde jobbet 14-17 istället för 13-16 är.. kränkande. Jag vill inte bli uppfostrad. Jag vill kunna välja själv. Det är när allt blir ihoppressat och överlappat jag knäcker ihop av stress.

Jobbstressen har handlat om många saker, men mycket om att min chef inte accepterat mobilt och flexibelt jobb och att man inte få verktyg som underlättar ett rörligt arbete. Att andra vill ha kontroll i detalj gör att man faktiskt tappar den egna kontrollen, och presterar inte bättre.

Hade man en bättre känsla för roligheter och futtigheter här i livet skulle man kunna vifta bort sånt där skäll och skratta åt det. Men attityden jag fick idag var ingen lek.

Känns mycket trist att behöva ge upp helt med jobbet, men är på väg dit.

Nummer ett stulen

Min trotjänarhoj, femåringen , är stulen utanför bostaden. Det räckte med att titta bort och vara i Göteborg ett par dagar, så har troligen en vit skåpbil varit framme och cykelsugit utmed vägar och torg.

De vanliga cykelställena är inte gjorda för att kunna kedja fast en cykel, bara tänkta att hålla dem upprättstående på rad. Ett bygellås funkar bara att fästa fast vid något alldeles intill nåt räcke eller nåt och ofta blir ett av hjulen ändå utan låsning. En vajer behövs, och en slang för att hålla fast sadel och korg och extralås för korgen.

Letar nu efter kvittot med ramnummer, om det kan vara varianten där tjuven låtsas ha hittat övergiven cykel och hoppas få den för en hundring efter några månader.

Man spanar alltid efter sina försvunna cyklar, hela listan. Såg ju en av dem vid Hornstull, efter kanske 11 års försvinnande. En metallicgrön gammal crescent med fyrkantigt styre och svart sadel. Den var inte i gott skick och det finns inte en chans att jag reclaimar vraket.

Å andra sidan blev jag glad att mobilen, som jag virrade bort eller tappade ur händerna när jag balanserade med en langos och betalning för den på vägen ut från way out west på fredagkvällen hade kommit tillrätta, såhär en dryg vecka efter. Snälla människor verkligen, som tar sig tid att lämna in till polisen. Det kryllar inte precis av polisstationer. Hoppas det kryllar av snälla människor, men de syns inte lika ofta.

Ska nu kolla om jag har en bild av cykeln.

Försöker hålla stressattacken stången

Andas. Tänka vad som är viktigast först. Vad är det som just nu sabbar tillvaron för oss.

Lista på trasigt, helttrasig och halvtrasigt

Mobillivet är trasat. Blivit av med min nya, och privata mobil, två gånger i sommar. Men ett nytt simkort är på g. Fattas bara en surfmobil så att jag kan hänga med i världen igen.

Fattar inte hur folk hinner med både att jobba, ha allt tiptop hemma och diverse kalas och hobbysar, och få sina stora familjer att hålla ihop, och alla är glada.

Stockholm stressar ihjäl mig med sina bistra miner, galna fartcyklister, enorma väntetider vid rödljusen för gående.

Förutom att jag själv och andra i min omgivning känner sig trasade så ickefungerande eller trasigt:

- lysröret i badrummet har gått och jag får inte bort ens locket utanpå

- fortfarande ingen taklampa i vardagsrummet, fel kontakter

- diskmaskin trasig

- symaskin trasig

- systemkameran gått sönder

- halvårsgammal WD-hårddisk som skulle vara tryggheten för mina bilder krachat

- halvtrasig lumix som sjunger på sista versen

- stulen mobil och bara gammelmobiler utan ljud att ta till nu.

men börjar med att ta itu med

- trasiga tand

- anmälan till försäkringsbolag

- jobbmöten för mitt kraschade yrkesliv

Och då har jag inte nämnt det viktigaste.

Har i alla fall inte ont i magen idag. Bara stressattack på hemvägen.

Lyssnat på radio1

Lyssnat på prattjejerna i radio1 under eftermiddagen. Bland annat pratades det om att tjejer inte vågar ha åsikter och anses jobbiga och störda när de säger vad de tycker.

Ganska roande faktiskt.

Varit ute och snurrat

Ju närmre stockholm jag kommer desto värre fliddrar hjärtat och stressen stiger över känslan att inte ha nåt liv och framtid här, och ingen tid att omskola mig och orka jobba 12 år till i iskalla stockholm.

Är så himla ledsen över att det blivit såhär. Försökt teama mig med andra tjejer för att starta nåt nytt tillsammans eller något annorlunda, men tjejer jobbar var och en för sig med sitt slit. Och jag är själv för slö för att göra som företagare gör: jobba jämt, aldrig vara ledig.

Har varit bortrest några weekendar under sommaren och mår så bra när jag är i rörelse utanför den här stan, hemstaden som bara har gjort mig och delar av familjen så ont.

Man anses vara ufo, ifrågasätts var man än är i stan, har ingen talan eller inverkan på jobbet och med totalkraschat yrkesliv.

Försöker ställa om till min kreativa sida, men så snart jag försöker snubblar jag på att min utrustning går sönder eller saker blir stulna. Jag är för disträ - ingen selfsecuritasperson och har bara två händer och möjligen en väska.

Uppehåll

Den här bloggen, som ni vet, är utan nämnande av namn och annat. Jag har skrivit om en stalker, aldrig nämnt personen vid namn, lika lite som andra personer. Bloggen är nu med i polisens utredningsmaterial och allt på bloggen är säkerhetskopierat.