I morse

Den svarta bilen syns inte. Riv- och slitentreprenörer med grävskopor upprustar, som det så fint kallas.

Jag blir så upprörd att jag piggnar till ordentligt när jag går förbi platsen dagligen. Jag adrenalinar och grinar. Det är som att nästan allt sånt som jag gillar mosas av den här stan, som inte vill vara stad. Jag sörjer skiten.
Min kortversionsteori är att bönderna inte fattat att staden inte är landsbygd. Miljöerna runt husen är inte åkrar.

Det verkar som om fantasilösheten är lag. Den innefattar att INTE komma på nya saker, bara förstöra det som redan finns.

Men får man fria tyglar mesar man och gör nån halvmesyr. Till exempel härmar funkisbebyggelsen omkring - men struntar i balkongerna. Man bygger för en utsikt, men passar inte på att bygga högt och såna bostäder som behövs, utan fjäsar och snålar och lägger fönster och balkonger åt fel håll: alltid in mot gården, även om solen och ljuset är mot gatan.

Utsikt mot stora scenen

Två dagar på way out west. Tappade mobilen första kvällen efter Prince.
12 dagar senare kom mobilen med rek till coop:s postutlämning - och allt var intakt och bilderna kvar.

Sorgliga träd

De här träden mår mycket sämre än för ett år sen och medveten åverkan kan ju vara en förklaring. Några träd försvann och andra ser ut att ha fått häxgift i sig.

Alingsåsvägen 14-16, överdelen av trädet dött

Alingsåsvägen 10-12, knappt vare sig grenar eller lövverk

Nedanför Alingsåsvägen 10-12.

Det kan ju vara så att en del av trädbeståndet omkring börjar bli så föråldrat att björkarna faktiskt risar ihop, men därför är det extra viktigt att boende inte ger sig på friska träd. Om det nu är för att få bättre utsikt eller mer gräsmatta att sköta.

Kliar i fingrar

Kliar i fingrarna att börja skriva.

Får rådet att skriva av mig ordentligt nånstans i någon byrålåda. Men jag jobbar inte på det sättet, som dottern säger.

Jag skriver inte alls ur livet och med livet, skriver inte om vad som hänt, det som händer, eller det jag kanske som nån slags lyxig överbyggnad skulle tycka var kul eller viktigt, men som kräver tid för inläsning och fältresearch.

Istället fotar jag random där jag är för att komma ihåg vad jag tänkte på och gjorde, och att bilderna inte hamnar här handlar mer om att jag har så många olika kassa mobiler och inte klarar att hoppa mellan för många gränssnitt.

Utflykter

Gjort några avstickare från Stockholm under sommaren.

Kulturfestivalen i Berlin i juni (då jag blev av med hyrcykel och plånbok)

Sonar i Barcelona, juni (då jag blev av med mobilen)

Chania på Kreta fem dar
Antiparos tre dar (som jag lämnade med bankkortet kvar i bankomaten)
Mykonos en natt
Berlin utan musik, tre nätter, köpte cykel och satte ner en fot.

Way out west i Göteborg, två-tre dar

London South west 4, två dar, och Notting hill Carnival sista dagen.

Fick FirstCard-notan för del av sommar idag. Inte så kul. Fick räkna hur många så kallade tripper jag faktiskt tagit.

Bli ett barn

Lyckades leverera lite i onsdags. I torsdags pratade jag med folk och ordnade saker. Ibland vet man inte riktigt vad som tog tid: mailboxen, hämta vatten, läsa jobbrelaterat på nätet, försöka förstå hur word är funtat och sånt.

Idag kom chefen och ifrågasatte om jag över huvud taget var på jobbet i torsdags.

Attityd som jag var ett olydigt skolbarn som kommit för sent till lektionen och inte gjort läxan.

Jag är för fasen en utbränd person som med största svårighet kan motivera mig, och som snarare skulle behöva tillåten flexibilitet som passar mitt röriga liv.

Om jag har ett viktigt akut ärende och bara ska jobba tre timmar känns det som att de två uppgifterna kan funka om man kan ta det ena först och sen jobba sina tre timmar efter. Att få skäll för att man gjorde jobbet 14-17 istället för 13-16 är.. kränkande. Jag vill inte bli uppfostrad. Jag vill kunna välja själv. Det är när allt blir ihoppressat och överlappat jag knäcker ihop av stress.

Jobbstressen har handlat om många saker, men mycket om att min chef inte accepterat mobilt och flexibelt jobb och att man inte få verktyg som underlättar ett rörligt arbete. Att andra vill ha kontroll i detalj gör att man faktiskt tappar den egna kontrollen, och presterar inte bättre.

Hade man en bättre känsla för roligheter och futtigheter här i livet skulle man kunna vifta bort sånt där skäll och skratta åt det. Men attityden jag fick idag var ingen lek.

Känns mycket trist att behöva ge upp helt med jobbet, men är på väg dit.

Nummer ett stulen

Min trotjänarhoj, femåringen , är stulen utanför bostaden. Det räckte med att titta bort och vara i Göteborg ett par dagar, så har troligen en vit skåpbil varit framme och cykelsugit utmed vägar och torg.

De vanliga cykelställena är inte gjorda för att kunna kedja fast en cykel, bara tänkta att hålla dem upprättstående på rad. Ett bygellås funkar bara att fästa fast vid något alldeles intill nåt räcke eller nåt och ofta blir ett av hjulen ändå utan låsning. En vajer behövs, och en slang för att hålla fast sadel och korg och extralås för korgen.

Letar nu efter kvittot med ramnummer, om det kan vara varianten där tjuven låtsas ha hittat övergiven cykel och hoppas få den för en hundring efter några månader.

Man spanar alltid efter sina försvunna cyklar, hela listan. Såg ju en av dem vid Hornstull, efter kanske 11 års försvinnande. En metallicgrön gammal crescent med fyrkantigt styre och svart sadel. Den var inte i gott skick och det finns inte en chans att jag reclaimar vraket.

Å andra sidan blev jag glad att mobilen, som jag virrade bort eller tappade ur händerna när jag balanserade med en langos och betalning för den på vägen ut från way out west på fredagkvällen hade kommit tillrätta, såhär en dryg vecka efter. Snälla människor verkligen, som tar sig tid att lämna in till polisen. Det kryllar inte precis av polisstationer. Hoppas det kryllar av snälla människor, men de syns inte lika ofta.

Ska nu kolla om jag har en bild av cykeln.

Försöker hålla stressattacken stången

Andas. Tänka vad som är viktigast först. Vad är det som just nu sabbar tillvaron för oss.

Lista på trasigt, helttrasig och halvtrasigt

Mobillivet är trasat. Blivit av med min nya, och privata mobil, två gånger i sommar. Men ett nytt simkort är på g. Fattas bara en surfmobil så att jag kan hänga med i världen igen.

Fattar inte hur folk hinner med både att jobba, ha allt tiptop hemma och diverse kalas och hobbysar, och få sina stora familjer att hålla ihop, och alla är glada.

Stockholm stressar ihjäl mig med sina bistra miner, galna fartcyklister, enorma väntetider vid rödljusen för gående.

Förutom att jag själv och andra i min omgivning känner sig trasade så ickefungerande eller trasigt:

- lysröret i badrummet har gått och jag får inte bort ens locket utanpå

- fortfarande ingen taklampa i vardagsrummet, fel kontakter

- diskmaskin trasig

- symaskin trasig

- systemkameran gått sönder

- halvårsgammal WD-hårddisk som skulle vara tryggheten för mina bilder krachat

- halvtrasig lumix som sjunger på sista versen

- stulen mobil och bara gammelmobiler utan ljud att ta till nu.

men börjar med att ta itu med

- trasiga tand

- anmälan till försäkringsbolag

- jobbmöten för mitt kraschade yrkesliv

Och då har jag inte nämnt det viktigaste.

Har i alla fall inte ont i magen idag. Bara stressattack på hemvägen.

Lyssnat på radio1

Lyssnat på prattjejerna i radio1 under eftermiddagen. Bland annat pratades det om att tjejer inte vågar ha åsikter och anses jobbiga och störda när de säger vad de tycker.

Ganska roande faktiskt.

Varit ute och snurrat

Ju närmre stockholm jag kommer desto värre fliddrar hjärtat och stressen stiger över känslan att inte ha nåt liv och framtid här, och ingen tid att omskola mig och orka jobba 12 år till i iskalla stockholm.

Är så himla ledsen över att det blivit såhär. Försökt teama mig med andra tjejer för att starta nåt nytt tillsammans eller något annorlunda, men tjejer jobbar var och en för sig med sitt slit. Och jag är själv för slö för att göra som företagare gör: jobba jämt, aldrig vara ledig.

Har varit bortrest några weekendar under sommaren och mår så bra när jag är i rörelse utanför den här stan, hemstaden som bara har gjort mig och delar av familjen så ont.

Man anses vara ufo, ifrågasätts var man än är i stan, har ingen talan eller inverkan på jobbet och med totalkraschat yrkesliv.

Försöker ställa om till min kreativa sida, men så snart jag försöker snubblar jag på att min utrustning går sönder eller saker blir stulna. Jag är för disträ - ingen selfsecuritasperson och har bara två händer och möjligen en väska.

Uppehåll

Den här bloggen, som ni vet, är utan nämnande av namn och annat. Jag har skrivit om en stalker, aldrig nämnt personen vid namn, lika lite som andra personer. Bloggen är nu med i polisens utredningsmaterial och allt på bloggen är säkerhetskopierat.

Inte spanare

Skrev att jag skulle bli spanare.
Det stämmer ju inte.
Jag är deltagare, inte iakttagare. Eller så jag skulle vilja.

Det är många iakttagare här i stan. Folk glor eller låtsas att man inte finns. Stockholms signum.

Fast man är vuxen blir man granskad från topp till tå. Man ska ha alibi. Ha ett program. Alltid ha sällskap. Stå på listan. Ha ett ärende.

Känner otrolig Stockholmspress. De är små enklaver överallt. Det är mycket mycket internt allting.
Vet inte vart jag ska ta vägen och tanken på att efter de här fyra veckorna "semester", så är det slut på det roliga. Då ska jag pressas in igen.

Det blir såhär när man först går åt sidan för mycket och låter folk som vill fram och höras och synas ta sina platser. Sen har man ingenstans ens att stå, man får glida omkring och vara på väg. Skulle behöva få arbeta med nåt skapande, eget skapande, med eget lugn, utan taktpinnar från den svenska hysterin kring allt, vad det än är.

Jag kan inte skriva sånt här på facebook, förstås.

Ibland undrar jag om det finns folk som är slags soulmates nånstans, som gillar att umgås och diskutera och upptäcka saker utan att klänga på varandra hela tiden. Blir galen på det. Men det är antingen eller som gäller.

Frihet

Det enda jag nånsin önskat mer av är vanlig jävla frihet. Att få röra mig fritt, få bestämma tider någorlunda själv och sova när jag är trött.

För varje år, varje månad, får jag mindre och mindre frihet, och allt mer av myndighetsinblandning. Allt är vänt ut och in, inget privatliv kvar över huvud taget.

Nu ska man behöva lära sig socialrättsjuridik också.

Tycker dottern ska utbilda sig till jurist.

Själv ska jag bli spanare.

Utsläppt stalker

Att förfölja och trakassera någon är visst ett "litet" brott. Tänker på alla dom som tvingas byta ort, byta namn och identitet. Sjukt. Men vi lär oss sjuka beteenden tidigt, där vi hänger upp allt på en enda annan individ. Så länge det är ömsesidigt är det kanske vackert, men annars bara elände om en av personerna till exempel inte kan acceptera en brytning.

Har träffat den här killen, som inte får ur sig ett ord, men som det väller ord ur från gömslen. Säkert uppfattad som lugn och snäll, en sån som inte kan göra en fluga förnär, men som använder all sin tid vid dator och mobil för att tränga sig in och på och hota och förlåta, hota och förlåta och vilja träffas igen.

Polisdag

Suttit en halvtimme i polisbil. Dotterns stalker tagen på bar gärning. Försöker hoppas att han inte släpps ut nu inatt.

Syndication error till facebook

Ser att sidan inte länkar upp de senaste facebookstatusraderna längre.

Det har säkert inte med google+ att göra, men jag var tvungen att ändra alla password pga mobilstöld nyligen.

Hela det här ihopsynkande med googlekonton och andra tjänster på nätet gör mig nervös, samtidigt som det troligen förenklar för en själv att ha sitt material på nätet eftersom vanliga anteckningsböcker försvinner, kameror och minneskort blir stulna, och hårddiskar krashar.

Egentligen är andra så ointresserade av vem man är, vad man skriver och publicerar, men man vill ha koll på sina egna subjektiva flöden och ta del av delar av andras, men inte allt.

Sa idag till några polare att nu är det nu får vara slut på självcensurerandet. Det verkar som att man måste uppnå en viss egen status av outstanding käckhet för att få skriva vad man vill oxh höra till egenföretagare eller journalister med uppdrag att ifrågasätta. Därifrån jag kommer får vissa prata, andra ska hålla käft. Det gör mig nervös att ha så många icke-lojala kontakter på jobbet på min facebook. Det är ett dilemma.

- Skriv en privat och lösenordsskyddad blogg då, så en person.

Jag vill än en gång berätta att jag, som många andra, inte alls tycker om att vara hemlig, okänd, tillintetgjord, undanstoppad, byrålådad och så vidare, och därför mycket hellre skriver på min blogg eller facebook, för det förhindrar också mig själv från alltför mycket blaj och ältande och detaljer. Man koncentrerar sig och det är också roligare att bli läst av några få än ingen alls.

Så återigen. Det här är en feg men ändå helt privat och subjektiv blogg, som inte har med mig som anställd på jobbet att göra. Har inte mandat för att vara mig i jobbets namn längre och när jag hade det fick jag inte använda mitt namn, med konsekvens att det inte gick att närma sig nätverk på nätet, där ingen visste ens rätta namn, där man borde varit sig själv.

Men nu är den tiden förbi.

House under tak

Det kommer droppe regn nu så jag skyddar mig under bouletaket i rålis. Och hamnar direkt vid högtalaren hos Dj:en. Jag som missar roskilde får nöja mig såhär. Har tjoat om att köpa biljettköp i alla kanaler.

Inte alls negativ bara besatt

Det är bara som det låter. Väldigt nego. Negotarian.

Dottern har en stalker som förvarnat om dåd ikväll. Och själv är jag är socialt utmattad men bored out samtidigt, och tycker att jag antingen träffar folk som bara tiger och samlar på hög, eller som tjatar om samma hemligheter om och om. Som en i övrigt bra person som fått mitt jäkla uliv på hjärnan, eller nåt liknande, så att jag inte kan träffa andra bekanta.

Besatthet. Inte min utan andras.

Tegelsten på sten bredvid sten.

Cyklade genom rålis och engångsgrillsfolket, såg baksidan av en parkteaterföreställning och hörde alla applåderna när själva kulissen föll till marken. Fotade och pratade lite med andra hojhyrare som letade plats att ställa av cyklar.

Tänkte på att mitt mobila cykelfotande är ett sätt att hålla deppet stången. Håglösade lite. Orkade jag tjejpicknick. Nej. Bestämde mig för bekantingar, trots att vissa tenderar att spåra in på samma teman, men man får använda sin list.

Snackade med P, J, P, B och A i hörnan. N hade aldrig hört P skratta så mycket och allt var nog A:s förtjänst.

Tog snabbt taxi hem och loggade in på fejan och såg att dottern var i slags psykopatfara igen. Stalkern kan vara i Stockholm. Mail tyder på att han rest från Köpenhamn. Mycket obehagligt. Hon gjorde slut med honom förra sommaren, men han verkar inte kunna acceptera det.

Nu 5.30 försöker jag sova efter några timmars snack i telefon med dotter och x-make.

Där borta ligger slussen

I stockholm har jag ofta känslan att vara På fel ställe. Var är lilla färjan mellan rålis/smedis och långholmen/hornstull? Måste alla klänga i klump? Nej, jag orkar inte picknick och lyssna på samma rövarhistorier en gång till. Jag kan vara publik och bisittare öm det fanns mening med det eller ens var roligt. Helst skulle jag åka iväg redan ikväll. Tydligen måste man hyra en motoranka för att ta sig över fjärden..