Halv fem

Halv fem plingar det till i mobilen.

"Skriv" heter larmet, som mer betyder att det är trängsel på tunnelbanan, och man själv åker ut medan andra åker hem. Eller nåt.

I själva verket har jag kanske jobbat 4-5 timmar med nåt och ska ta en paus eller borde göra något som inte behövs, som man själv skulle behöva, för egen del.

Halv fem började jag skriva lite. Morgonstund är fintid det.

Datum för publicering här på den här gamla bloggen stämmer inte. Förr kunde man spara något i draft-läge, och när man var redo att kanske publicera lade posten sig fint där den hörde hemma kronologiskt. Nu blir datumet publicera-datum, oavsett när man skrivit texten.

Annars måste man manuellt hitta på ett datum, vilket känns helt galet i efterhand.

Men vill man förvirra, så kan man. Vill man inte, så kan det bli så i alla fall.

Less påre

Ingen är speciellt intresserad av vad jag tycker om någonting, och jag har
nästan lärt mig att leva med det, och till och med intala mig själv att jag är smått road av insikten.

Brukar tänka på att de flesta känner sig obekräftade, och bekräftade inte kan få nog av det. I medvind är det lätt att tro att man både är ovanligt kreativ och oumbärlig.

Läspar allt mer. Kanska snart kan kvala in som nyupptäckt stjärna på spanskspanskan.

Va? säger folk. Vasaru? Hu-scha? Urschäkta..
Eller:
- Va sa ni? som ungdomar väl tvingas säga för att inte behöva sluta nästa dag.
- Vilka är det du pratar med? kan man fråga då, och vända sig om om kolla vilka hon eller han ställde frågan till.  
- Aha, du menar mig alltså. Förstod inte riktigt. Trodde du pratade med några andra..

Hoppas kunna fixa en dit en liten extratandsatrapp nån gång i höst. Kostar ungefär lika mycket som att ta en enkel tågresa till Göteborg.

Fått en allt större glugg framme i underkäken, som gör att vissa uttalskombinationer tappar bort sig. Har man lite glest mellan tänderna från början så lutar de sig gärna åt endera hållet, som en vindpinad liten dunge.

För övrigt är verkligheten alltid värre än dikten. Därav konsten.

Surströmming

Det pratades om surströmming.

Kanske är det ovanligt att vara uppvuxen i Stockholm, och aldrig någonsin ha ätit surströmming, bara känt hur det luktar, i nåt sommarstugeområde som barn, och trott att överfulla utedass i hela området liksom svämmat över.

Om surströmming är gott eller inte kunde handla om vad som helst. Alla har olika åsikter och erfarenheter, eller kanske inga alls.
Det är en överlevnadsinstinkt att undvika mat som luktar illa, och först när man är övertygad att det som luktar illa inte är farligt, så äter man.

Tänk om all mat skulle lukta som surströmming.

Numera kanske man ska vara lika mer skeptiskt mot att "mat" inte luktar nåt alls eller luktar för gott eller för mycket. Kanske är den ihopmojsad av nåt helt annat än vad man tror, och ingredienslistan är så lång och obegriplig att man närmast kan utesluta att det är annat än kemikalier, tillåtna nu, kanske förbjudna sen.