Vem får visa

Man bestämmer själv var gränserna för egna integriteten går.
Tror man.

Om man försöker sätta en gräns: det här tål jag, men det här är att gå för långt, så märker jag att det inte accepteras.
Inte ens i eget hem, inte på jobb, inte när man är ute.

Frågan är vem som ska vara till lags och anpassa sig, och vem som med nån slags egenrätt anser sig kunna använda andra, vissa eller någon för egna syften. Min roll vad gäller män är att vara nån slags kudde eller slickedocka. Det är helt intolerabelt för mig. Gå sängvägen kallas det i yrkeslivet: antingen gör man sig totalt oersättlig, så att man får jobba häcken av sig för att slippa kladd, eller annars slinker man hit och slinker dit.

När jag var liten hävdade min mor att jag skulle gå "halva vägen". Det betydde att jag inte skulle få ha lås på dörren, inte skulle få ha vilka kläder jag ville, inte ha mina egna åsikter, inte ens se ut som mig själv. Att gå halva vägen betydde total anpassning efter en väldigt stel norm. Skolan, killar, tjejkompisar, föräldrar - vem fan ska anpassa sig efter vem?

När jag nu i väldigt vuxen ålder säger att det här är min kropp och jag bestämmer själv, så blir personer kränkta för att de inte får tillgång. Om jag säger att jag vill ha det rent hemma och måste ha det för att kunna jobba med det jag själv vill när jag är ledig så är det inte okej det heller, fast det är min bostad.

De som då kräver sin totala integritet på alla plan är och kommer förbli ensamna.