Vem får visa

Man bestämmer själv var gränserna för egna integriteten går.
Tror man.

Om man försöker sätta en gräns: det här tål jag, men det här är att gå för långt, så märker jag att det inte accepteras.
Inte ens i eget hem, inte på jobb, inte när man är ute.

Frågan är vem som ska vara till lags och anpassa sig, och vem som med nån slags egenrätt anser sig kunna använda andra, vissa eller någon för egna syften. Min roll vad gäller män är att vara nån slags kudde eller slickedocka. Det är helt intolerabelt för mig. Gå sängvägen kallas det i yrkeslivet: antingen gör man sig totalt oersättlig, så att man får jobba häcken av sig för att slippa kladd, eller annars slinker man hit och slinker dit.

När jag var liten hävdade min mor att jag skulle gå "halva vägen". Det betydde att jag inte skulle få ha lås på dörren, inte skulle få ha vilka kläder jag ville, inte ha mina egna åsikter, inte ens se ut som mig själv. Att gå halva vägen betydde total anpassning efter en väldigt stel norm. Skolan, killar, tjejkompisar, föräldrar - vem fan ska anpassa sig efter vem?

När jag nu i väldigt vuxen ålder säger att det här är min kropp och jag bestämmer själv, så blir personer kränkta för att de inte får tillgång. Om jag säger att jag vill ha det rent hemma och måste ha det för att kunna jobba med det jag själv vill när jag är ledig så är det inte okej det heller, fast det är min bostad.

De som då kräver sin totala integritet på alla plan är och kommer förbli ensamna.

Ångest är förnamnet

fast inte min.

111111 x 111111

111111 x 111111 = 12345654321. Rätt snyggt faktiskt. Jag föredrar summan alltså, även om 00 och 78987 saknas.

däremot är 11 ettor x 11 ettor = 123456789012E20 almost there alltså, enligt min räknare och
9 ettor x 9 ettor = 123456789787E16.

Mysterium. Men kul att november börjar bli kultmånad, denna förtalade och annars bortglömda skitmånad.

111111 1111 blaj

Numerologi känns som istället för något riktigt. Men verkar ändå ligga så nära IT-ditteliditt och frontenderi ändå. Vi gillar scratch och ett, men ser inget före slutet, om ens det. Först och etta och bäst, eller sist, och nolla. Loopa runt i att allt är på nytt just med oss, men ska vara etta, bli ett med nån nolla, eller förbli ingen.

Sortera liten låda, försöka förstå områdets eller egen inneboende magi, och energi, gåtor kring stora som små obegripligheter och ingen vilja att verkligen ta reda på, utan istället svälja färdig ordning, eller bygga nya små högar och så höga torn i tinnar som möjligt och fylla okunskap med tron på att nån påhittad ordning är naturlag.
Allt är bara konvention. Tro fel ordning i fel tid och man döms till döden.

Tillbaka till ruta 1. Börja från noll. Hitta kombinationer, lägga pussel, hitta på samband. Aldrig börja på fem eller sex, bara sådär, gripet ur luften. Alltid från noll eller från ett, och stanna där. Börja om. Radera börja om.
Eller va fan, vi tar det imorrn, go with the flow, en annan dag, krama kudden. Lev i nuet - men det är en dag imorgon också. Hållå, man är inte mer än människa här och nu. Vad spelar en kalori eller ett uteblivet tåg för roll i det stora hela egentligen?

Tro på månen, tro på skäggubben på podiet, lyd mannen, lyd barnens vink, och flippa loss till andras fantasier för en sifferkombination eller inte, eller tjäna pengar på nåt svart och farligt bakom gråa murar.

Slögglade på fullmånen som verkar ha varit kl 21.17 igår.

Var ute då och såg män äta stora hamburgare och sen sucka över ensamhet och paltkoma. Månen var dold. Syntes inte, och fanns inte. Bara det som syns finns. Mellan den här värsta skorpionfullmånen i oxens tecken, kvällen före 11.11, 11 och den faktiska 11.11.11-dagen kl 11.11 verkar det vara lugna gatan. Det är ju som man ser det. Ödsligt och jävligt lugnt, om nu bara ingen idiot dyker upp och överfaller eller tänkr mörda, så kan man faktiskt gå hem helt lugnt med bara litet vapen, genom parker och fula viadukter, när det nu är det andra alternativet när man uteslutit att ta fultaxi och tunnelbanan uteblivit.

Svagheten med hela 111111-blajet är att det inte inte ens är år 1111. Det året, och det årtusendet missade man visst det mesta av. Jag är ändå säker på att nån släkting ändå höll på som vi, fast då, och sorterade pinnar, fick barn som från oben, försökte få dem att överleva och letade nån slags mening, och uppskattade fint väder och vänner och trodde på att solen och månen ändå skulle komma upp igen nästa dag, även om det i november bara verkar bli mörkare och mörkare.

Men tror vi, år 2011 att det kommer vara folk som gör detsamma år 3011? 30 generationer senare.. som vi minns tillbaka på dem.