Konsten att avstå

Ikväll avstod jag från att gå på F12-terassen fastän jag var musiksugen. Istället lagade jag mat med dottern och såg på filmer. Jag avstod också att åka på mondaybar-kryssning till förmån för relationen med jobbkollegorna på kräftskiva. Men det kan väl knappas kallas för att avstå. Jag vet hur det var att vara gift, ha småbarn, aldrig ha nån egen tid och aldrig göra någonting över huvud taget utanför arbete och familjeliv.

Hör nog till dom som knappast avstår från så mycket längre.

Gillar det goda livet med balans på hemma och borta, inne och ute, enslighet och folkskock, tystnad och techno.

Funderar på att gå över till film. Ska man musikturista gör det sig ju bättre på film. Men en så enkel sak som att bildblogga på resan verkar ogenomförbart utan en assistent som kan fixa mina tekniska prylar och uppkopplingar och vakta mina saker och bär väskorna medan jag fotar och interagerar med resmålet. Jag behöver en sherpa.

Och ibland vill jag bara lite mer än jag orkar. Och jag ger mig. Det är som när jag var på Sonar i Barcelona i somras. Jag orkade två kvällar av tre, och två kvällar av fem på Ibiza. Mer gick bara inte. Jag valde strandliv istället. Och jag valde helt bort Grekland i år.

Ikväll handlade jag och tog två öl på närmsta puben för första gången på länge. Pratade först lite med australiensaren från Hornsgatan, och sen med en 41-årig kvinna, som var jättepratsugen, och ute med tjejgänget, men hon behövde lite omväxling från dem, uppenbarligen. Tänkte på hur det kan gå och hur mycket roligt jag faktiskt har, och ganska ofta.

Hon hade blivit sjukskriven av jobbskador i vården, förlorat lägenheten i stan vid skilsmässa, och berättade att hon går på nån slags jobbträning för att hitta något hon klarar att jobba med för att kunna komma tillbaka i arbetslivet och klara hyran själv utan bidrag osv osv. I den manliga sektorn ska det vara, där man får betalt för arbetet, som hon sa. Svetsare eller nåt då? föreslog jag. Precis vad jag tänkt, sa hon.

När jag var 41 hade jag varit helsingel i nåt år. Vet inte vad jag sysslade med egentligen, utöver att jag bodde med två barn i mellanålder, och vi bodde alldeles för trångt. Sysslade med webb även då, fast på det stora företaget, i jättestora projekt, och var alldeles utarbetad och hade hamnat i den stora IT-boomen, medan jag nu jobbar med mindre företag och mindre projekt, och bor större och dyrare. Skulle må bra om jag bara kunde låta bli att oroa mig så mycket.