Moderns särbo har en lyckad familj.
Han har fyra döttrar som alla har högskoleutbildningar och "riktiga jobb" och de är vad modern kallar "högt uppsatta". De är också ordentligt gifta med en man var, och har aldrig skiljt sig, och männan är händiga och snälla. Barnbarnen har blivit många och fina och gör vad de ska. Och alla fina familjerna hänger ihop och kör sina bilar och grillar med varandra.
Om jag och min syster var så lyckade och framför allt om min bror fortfarande skulle vara i livet, då skulle min mor kanske vara lycklig.
Hon kan inte se något speciellt lyckat med mig och min syster. Vi har inte gjort vår plikt på ovanstående sätt, och jobben vi har duger inte lika bra som särbons döttrars jobb, och vi är båda singlar. Och varken syrran eller brorsan har barn.
- Du vet, hans flickor är sååå duktiga, säger hon. Och såå ordentliga.
Men är de lyckliga? Är dom lyckligt gifta? Har inte något av alla dess barnbarn något problem?
Jag skulle vara lyckligare om båda mina barn var lyckliga och nöjda med hur de lever och att de har bra vänner och kan leva på sånt de tycker om. Men det är lättare sagt än gjort att styra sitt liv som man önskar ha det. Hur gör man? Varför får man aldrig bestämma själv i början?
Och varför får man inte utbilda sig till precis det man vill? Det är ju helt sjukt hur många som hamnar i fel yrke, på fel ort, i fel lägenhet och med fel folk. Och får livet liksom förfelat.
Hur lycklig blir man då?
Visst finns det en och annan "lyckad" människa som också är lycklig men ärligt talat tror jag inte att det är så vanligt.
SvaraRaderaSk lyckade människor får trots allt betala ett ganska högt pris för att orka vara sådär himla lyckade hela tiden.
Jag har några såna bekanta och det känns liksom inte riktigt som de lever, de lever inte ett liv, de lever ett slags projekt.
Projektledare är vad de är och jag är hellre en halvlyckad människa än en hellyckad projektledare av mitt eget liv.
Dessutom är det djävligt sorgligt hur vår föräldrageneration orkar hålla på sådär och slänga ur sig försåtliga små angrepp.
Min mamma är precis likadan fast i hennes fall är det ju mest om hur dj-a snygga och rika brorsans bekanta är. Jag är ju inte direkt "olyckad" i hennes ögon men väldigt osnygg.
Den generationen imponeras så av sånt man själv inte tycker är viktigt. Till exempel är vissa yrken mycket finare än andra, och man fjäskar gärna för doktorer och advokater, medan de yngre kanske mer ser status i att i olika kändisars vänkrets.
SvaraRaderaHåller med om att det är ett liv man vill leva, inte ett liv som är som ett projekt som ska utvärderas, även om det är så vi uppfostras att se oss, med barndomen och ungdomstiden som projektförberedelse, vuxentiden som genomförande, pensioneringen ett projektavslut där man sen ska njuta frukterna, och ålderdomen som själva utvärderingen. Hemskt trist.
Det jag stör mig så på är att det förutsätts att man ska vilja leva traditionellt kärnfamiljsliv och att det är synd om en om man väljer andra sätt att leva. Det är lite läbbigt att se folk bli mer och mer konservativa ju äldre de blir istället för mer kloka..
Jag kan hata känslan av att bli ifrågasatt om det verkligen är ett frivilligt val att vara singel t ex. Just att man betraktas som ett slags offer när man väljer sitt eget liv, det retar mig ibland.
SvaraRadera