Maja Lundgren, som jag först nu vet vem det är, har i boken "Myggor och tigrar" hängt ut folk i den så kallade kultureliten, som jag inte vet vilka de är, och det har blivit ett fasligt tyckande om detta. En polare på stora tidningen skulle mumsa i sig boken på tåget. Smaskelismask. Undrar ju nu om han själv kanske figurerar i boken.
Man får stå för vad man gör, tycker jag, och beter man sig illa (sett ur den drabbades synvinkel) får man vara beredd på att man kan få igen, och att det kan bli känt av fler, och på oanade sätt.
Jag är säker på att Maja inte är den enda som hamstrar fakta och spar precis allt, och kan man skriva har man ett vapen att slå tillbaka med. Om man nu vill slåss.
Att "hålla saker inom familjen" (eller inom företaget/gruppen) hör ju till sederna här i landet. Man ska tåla inte så lite, man ska tiga om slag och hot, man ska sopa skiten under mattan, låtsas att det regnar, kämpa på och tro att felet ligger hos en själv. Inte att det är ett mönster, där kvinnor manipuleras bort.
(Jag ser förstås paralleller till mina egna erfarenheter. Jag slogs i realiteten ut ur leken på jobbet redan -98. Jag skulle kanske inte kalla det patriarkalisk utfrysning, men det var så det var, när man ständigt fick göra grovjobbet ute i företaget och släppa förbi fjantgurusar, som raskt och resolut raserade allt bra vi byggt upp, och såg till att man blev marginaliserad. Och så kom IT-kraschen, och man fick vara glad att man hade ett jobb att gå till i alla fall. I kraft av sin anställningstid. Inget annat.)
Men nu skulle jag kanske sätta mig in i det hela istället för att planera min byrålådesstädning eller annat man kan göra inom rummets väggar. Hade jag boken här skulle jag läsa den.
Andra bloggar om: Maja Lundgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar