Jag blir självklart inte bjuden. Häromveckan blev fick jag gå på kalas för så många hade tackat nej. Jag bjöd in mig själv. Det var trevligt, men jag kände mig inte som festens populärarste gäst precis.
Jag skulle trivas som fisken i vattnet om jag fick gå på mer partyn och evenemang, och hade en större bekantskapskrets. Olika slags folk. Jag vill vara ute och röra mig och snacka med folk. Göra olika saker med olika personer. När jag istället går ut själv får man ta föraktet i dörren, blir ifrågasatt, får avsikter skrivna på näsan: Stackars singelbrud på jakt. Ha, lycka till du.. eller gubbar som flåsar och tror man är ett enkelt kap.
När jag nu själv ska fylla stort får jag antagligen hyra in statister om det ska bli nåt folk på festen eller lägga ned det hela.
Mitt problem är nog att jag inte är typen som bara vill umgås med en i taget. Man tycker att det ser ut som folk är många och gäng, men dom är 2 och 2. Överallt. X-väninnan ville umgås med mig, men bara vi två. Hon skulle bjuda in gänget på inflyttningsfest. Mig bjöd hon över ensam en söndagkväll istället.
I nästa post kommer kanske de enkla svaret på varför det blivit såhär ödsligt på vänner- och bekantskapsfronten.
Vad förvånad jag blev när jag läste det här, du som verkar så social. Du tror inte att det är tvåsamhetssyndromet som spökar; all social interaktion sker mellan par, och då är det lätt att hamna utanför. De kanske inte vågar bjufa in dig, för att du verkar så ball, och gör så mycket roliga saker (det är i varje falll min bild av dig).
SvaraRaderaBry dig inte om dem i vilket fall som helst.
Jag tycker också att det är roligast att umgås många på en gång och jag försöker verkligen men tappar emellanåt energin eftersom det alltid kräver en massa samordningsansträngningar och ofta orkar jag inte med det utan det blir bara som det blir.
SvaraRaderaSen kan jag också känna ett ansvar för att alla ska komma överens och trivas ihop om det är jag som drar ihop ett gäng. Jag har gjort sånt jämt men tröttnat lite på att vara motorn i sällskapslivet.
Tänk så enkelt om det var som på film, där alla bara dyker upp på samma kvartersbar när de känner för sällskap.
Kanske alla andra tror att du umgås med alla andra och säkert inte vill komma på just deras party??
SvaraRaderaJag tror att det just 2-samhetsgrejen som ställer till en hel del. Hela syftet med att gå ut verkar för många vara att träffa nån eller byta ut eller få omväxling till den man har. Vi har också kvar kulturen av privat/offentligt som djupt präglad. Hemma kopplar man av och är sig själv, och då och då ställer man till kalas och bjuder in främmande, och så får man äåntligen vara ifred igen. Att gå ut kräver förberedelser och är slöseri med pengar.
SvaraRaderaMen jag tycker det är så mycket enklare att umgås ute. Man kan vara många, man kan komma och gå. Men den kulturen har vi inte här. Att gå ut och hitta på något kräver planering och samordning, precis som Tricky säger. Och att ha samordningsrollen är säkert kul ibland, men katt ha den jämt går inte.
Folk är också väldigt kinkiga. Dom gillar inte ditt eller datt, eller har inget stöd för att ha ett socialt liv utanför det lilla.
Folk får inte barnvakt, eller partnern tycker inte att hon/han ska ut och träffa andra på tid som familjen SKA ha ihop. Dvs all ledig tid, kvällar och helger.
Jag gillar när det är som på film. Det är så man har det i Grekland på sommaren. Alla får vara ute och alla får vara med så mycket de vill. Torget är för alla.