Nåt tråkigare än transportsträckor finns inte i film, men det handlar sällan om mer än två timmar nånting. Två timmar är mindre än tre timmar till lunch, då man upprepar nåt man redan gjort för mycket och för länge. Fem dar till helg. Tre månader till semester. Sju år till nytt jobb eller kanske nåt oväntat man aldrig önskat eller kan föreställa sig.
Fy fasen vad svårt det är att se att ens eget liv nästan bara är, eller varit, långörer som avbryts med katastofer. Jag har så socialt jäkla tråkigt och jobbet är bara repriser. Folk håller på med sina bostäder, och sina dejter, och tusen små detaljer, och bygger nya bon. Jag är för ung för min ålder mentalt. Jag har egentligen aldrig valt själv. Man förleds att tro att man valt själv men kämpat för dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar