Jag är nog sån som droppar av innan andra visar att de inte vill ha en med. Jag vill inte få det i ansiktet att jag inte passar i gänget, och jag vill inte bli själv kvar med någon jag inte vill vara ensam med bara för att vara snäll, eller riskera att ha sällskap med den personen på tunnelbanan hemåt - och att han ska kräva eller kräla om att få sova över.
Inte undra på att after-work-aktiviteter hysteriskt rinner ut i sanden vid 18.30 eller 20.30.
Som igår. Same guy. Flykt.
Sen sitter jag ensam med lurar och musik i vagnen från Kista - och det känns som högvinsten, ren semester. Liten lycka i februari. Att slippa nån som klänger.
Killen ifråga känner sig säkert mobbad - av mig. Jag har aldrig lovat något och har rätt att åka hem när jag vill. Jag vill inte sova ihop ens. Som om det vore nåt man gör med varannan kollega.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar