Många vill att de kokainanvändande före detta idrottarna ska kräla och bekänna, inte bara brott, utan också sina ånger. Jag mår illa när den svenska upprördhetsdrevet tar över i medierna. Vem är egentligen brottsoffret här?
Intressant när brottsutövaren och brottsoffer faktiskt är samma person.
Klart att de före detta idrottarna ska ha samma rätt inför lagen som andra. Det var 200 knarkbrott på reggaefestivalen i Uppsala. Folk togs in, misstänkta för ringa knarkbrott, som är användning för eget bruk och bevisat bruk, och släpptes. "Förutom narkotikabrotten har man haft 10–15 fall av misshandel, stöld och andra mindre brott.", skriver Metro.
Det är ju skillnad på brott och brott. Och var, och av vem.
"Självklart knarkar även toppidrottare", skriver Erik Hörstadius. Just precis. Hyckleriet är uppenbart. Man måste ju se till vad det handlar om med lite sans. Droger finns överallt och i alla kretsar, men det är skillnad på droger och droger.
Att ta vissa preparat är klassat som narkotikabrott, medan andra klassas som medicinering, och är fullt laglig med recept. Det är klart att själva illegalisering av en drog skapar brottslingar. Alkoholen är däremot legal. Inte för att alkoholen är ofarlig(are) i sig, utan därför att den bara är legal här, helt enkelt.
Tänk att ta några glas vin på en fest, och åka fast på hemvägen, tvingas till urinprov, förnedring och förhör på grund av alkoholbrottsmisstankar.
Men knark är ju knark, säger ni. Just det. Vad enkelt. Knark är knark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar