[4/12, missade att posta texten då]
Persson och Freivalds missade de svenska nyhetssändningarna på annandagen, trots att sändningarna kom igång så sent.
Minns att vi var upprörda över att svensk tv inte sände annat än en liten textremsa timme efter timme trots att CNN och BBC körde nonstop. Alla med vänner och anhöriga i Thailand visste vad som hänt, och att brist på nyheter och rapporter bara kunde betyda det allra värsta.
Näe, inget från Phi-Phi, inget från Khao Lak än. Det kunde ju var hur illa som helst... och när notisen om att bungalowbyarna på Phi-Phi island hade förts ut med vågen förstod man att upp mot tusen kunde ha dött bara på den stranden. Fortfarande inget från Kao Lak... fy fan.
Några polare hann precis undan vågen i Karon och fick iväg ett sms innan mobilnätet bröt samman, några andra vänner flöt iland levande på Ko Lanta, men får leva med minnen av döda bebisar flytande i vattnet och alla timmar de trodde att den andra dött. Polares polare försvann. Folk på jobbet förlorade familjer.
De som dog dog i vågen dog ju. Men det är behandlingen av de överlevande, och de sjuka och sörjande som är det stora jävla fiaskot.
Vi hör ju hur det låter från politiker och myndigheter. (Lyssna på Leila här.) Men varför vill så många fortfarande ha de gamla politikerna kvar? Varför är vi medborgare så mjäkiga? Hälften tycker att det väl är ok som det är.
Persson kan fortsätta och smila och småle och vara mysig, Freivalds kan fortsätta sin iskalla politikerkarriär och det kan nog konstateras att jätteproppen Orvar sitter där den sitter i systemen. Om makt alltid korrumperar borde tidsbegränsning av politisk makt byggas in i systemet, och principen "sist in först ut" ifrågasättas i sin djupaste grund.
Det är sorgligt att de kan sitta kvar. Persson och Freivalds borde ha sparkats för länge sedan. Deras agerande vid katastrofen är en skandal, deras agerande efter katastrofen är om möjligt ännu värre.
SvaraRadera