Nattslingan

Nu är det nattslinga när man gluttar ut bakom gardinen. Från mitt skrivbord kan jag kolla slingan och se på spegelvänd Scrubs på tv samtidigt.

Är otroligt kaffesugen. Ska jag eller ska jag inte?

Höll på att boka på en Londonflight för en kurs nästa vecka, men höll mig. Tanken slog mig att jag inte kommer få kursen godkänd av jobbet. Det är en 2 dagars kurs i avancerad webbutveckling, java bla-bla, style sheets, interaktivitet, med mera, och den enda kursen jag hittar som utbildar i CSS-användning, som jag verkligen skulle behöva för ett (jobb)projekt, i första hand.

Terapuffen säger att en av orsakerna till att jag är så låg är att jag är understimulerad. Tål att ta till sig. Själv vet jag att jag är omåttligt uttråkad av arbetetslivet, och på en flirtfront som sköljdes bort med tsunamin ungefär, då allt blev torrt, sorgligt, svart och för personlig del: framtidslöst.
Mår bra när jag studerar nåt kul, sitter vid datorn off duty, fotar eller reser, men det som nästan tar all tid är just jobbet, där jag varit uträknad och fått fel jobb och fel ansvar i tre år ungefär. Det är förångest inför jobbet, jobb, och sen efterångest på grund av jobbet, och dessa eviga jobbresor fram och tillbaka.

Det är bra att någon annan säger att jag har tråkigt, och tjatar om att jag, som andra, får tänka på mig själv och framtiden, och försöka se nåt positivt också för egen del.

Det är en riktig o-cool morsagrej att få dåligt samvete av att tänka på sig själv. Fäderna och barnen får göra det, obehindrat. Och ofta med stöd. "Åh vad kul om du börjar med ditten eller datten", säger mammorna och sköter detaljplaneringen och markservicen så att de andra verkligen ska få utveckla sig.

Hur ofta hör man männen eller tonårsbarnen säga "Va kul om du fick det och det och kom ut lite mer, eller börjar utbilda dig i något du verkligen är intresserad av efter alla år" eller mannen som säger "hörrni barn, vi måste verkligen peppa mamma nu..."

Nej, just det.