Frist inför annandan

Lite ro
Först idag, efter att ha sovit ut och vaknat upp ensam hemma i ett stillsamt hem känner jag lite ro. Juldagen är en frist i år. Ingen släkt. Inga dramor. Det är dan före annandan och jag pysslar omkring och har det snart fått julstädat.

Inför annandans minnen
Lyssnar och tänker på vad jag vill. Utan att bli störd av andras problem. Imorgon blir det en minnesdag för tsunamins offer och min egen, för min bror också, eftersom han sveptes iväg med en annan sorts våg två veckor senare. Likväl offer, men brottsoffer. Det var absurt att de inte kunde identifiera honom på så många dagar, men personalen var ju i Thailand.

Lovar mer än jag kan hålla
Sa till morsan igår att jag tror det kommer klaras ut, men kanske först om två-tre år eller mer. Känner på mig att polisen mycket väl vet vad som hänt och vilka som var inblandade men inte ansvariga. De har inga bevis men lägger det ena brottsfallet till det andra i spaningen på de stora fula fiskarna, inte på smålirarna eller utförarna. Dom är bara inhyrda för att göra skitjobbet att dumpa nån.
Man vill inte heller visa skurkarna att man vet att man vet, fast det vet dom ju att man gör ändå. Hela tillvägagångssättet var en typisk straffdumpning, enligt alla källor jag hört. En person har skulder eller vet för mycket, lyder inte, och är på väg ut från det hela och ska söka hjälp.

Bli cool privatspanare - och goodbye
Nej, jag ska inte leka privatspanare och börja jaga bovar, men dör jag plötsligt av överdos - fast jag inte använder droger, av en konstig olycka där jag ramlat från en perrong, bro eller nåt, eller försvinner spårlöst utan att meddela nån, så är ni några som vet att jag inte är inblandad i något kriminellt, och inte har några tankar på att ta mig själv av daga. Inga som helst.)

Stör bara mig själv, och roar mig själv
Nu stör möjligen mina egna tankar om problem då och då. Det är mest en fråga om att jag inte kan välja rätt när det gäller vilken ände som är viktigast att börja i. Vet inte hur jag ska hantera familjens problem. Mina flesta egna problem är så små. Det är så jag tänker. Små skitproblem. Med identiteten, med jobbet som inte känns meningsfullt, med killar som sviker och vänner som inte orkar med oss.

Lyckliga rundor
Så snart jag är på en egen liten runda, ensam hemma eller ensam ute, skingras nästan alla tungt för ett tag. Trivs med mig själv hyfsat ändå, trivs med att sitta och titta ut över träden eller havet eller av att vara på väg. Är glad att jag ändå har ett jobb att säga upp mig från och glad att jag inte är fast in nåt hemskt förhållande, och att jag har två barn som verkar tycka om att vara med mig, fast de är så stora att de kan välja.