Läser och suckar djupt på bussen

Jag läser bok efter bok i min palm-pilot. Vissa sidor är njutbara i språket, men sen kommer suckarnas dalar. Jag förstår precis varför jag bara är periodare på svenska romaner.

Blandar inte ihop ihop författarna, även om de skriver likartat, men den bok jag läser nu, God natt min älskade av Inger Frimansson, är bra så rörig. Fram och tillbaka i tiden med ett gäng ytterst isolerade personer, ryckta ur tiden, insnöade i sig själva, som får sina vägar korsade av misstag. Så dystert, så mörkt och eländigt, beroende, svek och död, efter liv med utstötthet som röd tråd.

Innan det svalde jag Syster min av Barbara Voors, där man tyvärr fick skumma igenom alltför många sidor med akademiskt feministbabbel för att komma handlingen på spåren igen. Dessförinnan läste jag De nakna kvinnornas ö, också Frimansson, och långt tillbaka i tiden, för några veckor sen, Svart resa av Kerstin Thorvall, som var rena mörkret. Männen var i och för sig svarta, men verkade helt normala, medan huvudpersonen var en stollig vit kvinna i hysterisk jakt efter att få en afrikansk själ och upphöjelse, på en väg kantad av bedrövligt lealöst mottagna påsättningar, som inte fick nån närmare förklaring.

Nu fick jag ur mig detta. Bokvetare, kommentera gärna. Jag vet att jag är negativ idag.
Ge jättegärna tips på några nutida romaner som har något positivt, finurligt och kanske till och med roande att berätta.