Undrar hur stora barnen måste bli för att man ska sluta oroa sig.
17-åringen gick och la sig nyss och är i hamn. Det har varit lugnt hela kvällen. Men sonen svarade inte på sms på flera timmar och då drar hela oroandet igång. Fastän han flyttade hemifrån för två år sen. Tack vare gamla palm-piloten och telefonnumren där fick jag tag i hans kompis B på vars landställde de är nu. Han hade somnat.
"Du har kollen nu att allt är bra då?" sa jag. "Ingen fara, han sover", sa B.
Jag får försöka sova själv, men helger som midsommar är inte avkoppling för en morsa. Som tur är vet jag att B håller sig nykter. Om han ens dricker nånting. Han vill ha kollen. Och jag pratade ju med honom och han var inte berusad.
Folk hänger upp sig på småsaker. Och tror att allt ska lunka på. Men sen min farbror försvann och sen hittades drunknad, och brorsan råkade ut för olyckan, så är det vanliga inte alls så himla självklart längre. Nåt kan så lätt gå fel om man hamnar i fel sällskap eller situation.
Inser att mitt liv präglas så mycket av hur skört livet är att jag inte bara kan tuffa på och ta allt för givet. Det är som att man måste ha antennerna ute hela tiden och ha ögon i nacken och vara street smart. En reaktion är säkert att stänga in sig, skydda, hitta trygghet. En annan, som min, är att bli rastlös, vilja ut, göra nu, leva livet, inte sitta fast och vara rädd.
Det är inte mig själv jag oroar mig för. Jag är mest av allt oroad för att mina ungar ska få i sig droger och råka ut för skitstövlar, och att folk runtomkring är så borta själva att de inte märker.
Tror aldrig man kommer ifrån det där. När vår första dotter föddes (hon är snart arton) sa min farmor "Nu har ni skaffat er ett livslångt arbete" och det är väl lite så, även om det känns som mer nöje än arbete att ha barn. Till dottern, som tycker att jag är bara såå jobbig ibland, brukar jag säga att det inte är var hon kommer att göra som oroar mig, utan vad alla andra runt omkring gör. För så är det, och hon må vara hur tuff som helst, men i vissa situationer är hon så naiv fortfarande!
SvaraRaderajag funderar allvarligt på att sätta en gps-sändare på min 6-åring nu när han börjar på riktiga skolan... man blir nervös av att tänka på allt skit som ungar kan råka ut för.
SvaraRaderamen å andra sidan, jag hade ingen gps-sändare på mig när jag växte upp och jag har klarat mig så här långt
kanske mått bättre nu om jag haft en :)
inte lätt.
Usch, orkar inte ens tänka tanken på framtida midsommrar...men jag är väl så gammal när han blir stor så det kanske är dumt att oroa sig redan nu?...
SvaraRaderaJag förstår om du oroar dig, blir man så bryskt påmind om livets sköra uppbyggnad så är det befogat!
Lite tur att Palmen fungerade igen så du fick tag i sonens kompis?...*blink*