DN 17/5: "Unga kvinnor i karriären hårt drabbade av stressen"
SvD 18/5: Unga kvinnor jobbar ofta tills de stupar
Bara en kommentar till artiklarna ovan:
Män som satsar på och vill utvecklas i jobbet är fullt normala män. Män helt enkelt. En sån man kallas inte "karriärsman". En kvinna som satsat på utbildning och sen på att den ska användas i ett utvecklande jobb kallas alltid "karriärskvinna", som att det skulle handla om en särskild sorts iskalla damer, som är motsatsen till en gullig hemmafru.
Problemen som orsaker utbrändhet är snarare att kvinnorna yrkesarbetar som män, men sen har ytterligare ett arbete att sköta på hemmaplan med huvudansvar för hem och barn. De vilar aldrig.
Duktighetsmanin, som utpekas som en av orsakerna till att en del kvinnor blir utbrända och långtidssjuka, är intressant på flera olika sätt, och värt att återkomma till mer genomtänkt.
Jag tyckte i alla fall att det var lite roligt att de intervjuade kvinnorna i undersökningen var 30-55 och kallas unga. Det var verkligen på tiden...
har inte läst artikeln, men är det inte så att kvinnor framställs ofta som du skriver "att dom jobbar ihjäl sig" genom att dom klagar/kommer med kommentarer om hur jobbigt dom har?`Känns lite som dom skryter men uppfattas fel. Se bara på Linda Skugges blog på expressen. Hon klagar ju varje dag på att hon inte hinner med något... ändå sitter hon och bloggar 10 ggr per dag. Hur smart e hon?
SvaraRaderaKillar klagar inte, det är "manligheten" som sätter stopp för det. Istället skryter man på annat vis.
Jag vet inte, det e bara en tanke jag har.
Mickey j barczyk ! Nej du vet inte det är sannerligen "bara en tanke" du har och inte en särskilt genomtänkt sådan heller. Vadå kvinnor klagar om hur jobbigt de har det, det är ju precis det de inte gör !!
SvaraRaderaDäremot är det precis som CoM skriver att det faktum att unga kvinnor går in i väggen inte i första hand beror på att de gör karriär utan att de ofta har ett helt jobb till att sköta.
Problemet är att de/vi vill så mkt, vi ska vara så otroligt duktiga, vi ska hinna med att både göra karriär och vara hemmafru. Det går ju inte och det vet vi men varför ger vi inte upp den ambitionen ?
Vi superambitiösa karriärmorsor står vid sidan av fotbollsplanen där våra söner spelar match och "supernätverkar", vi ordnar samåkning, vi koordinerar helgens matcher, vi stämmer av vem som ska gå vilken golfkurs i sommar, samtidigt berättar en av oss om sitt senaste inredningsprojekt, en annan om sina 5 träningspass den här veckan, en tredje om gourmetmaten hon ska laga på fredag, osv. Och allt detta sjunker in hos oss alla och vi känner hur vi egentligen borde göra ALLT för att duga riktigt riktigt ordentligt.
Snacka om "desperate housewifes" det är bara det att hemmafruar är det sista vi är, vi har alla sk "krävande" arbeten och ändå ändå kan vi inte slappna av utan vi ska vara så himla duktiga på så mkt mer.
Och jag har ärligt talat ingen känsla av att ngn av oss gör ngt av detta för att s a s "show off" utan jag tror alla gör det för att fylla något ofattbart stort hål inuti sig själv.
...och Sandra om du bara visste hur rätt du har i din felläsning..
känner alltför många som varvar ner med några glas vin VARJE kväll vardag som helgdag, vi är väl kontinentala va, och sen dricker vi som vanligt på helgerna, dvs lite mer än bara 2 glas vin.
Jag är definitivt en av dem.
/Anonym idag
Håller med 'Anonym idag':
SvaraRaderade här kvinnorna klagar inte utan är glada och pigga intill dom stupar. Gör för mycket. Får inget tack. Redovisar inte hur många jävla timmar om dygnet allt det här fixande tar, som omgivningen tar för givet.
Men det är ett problem, inte bara för den som jobbar för mycket och söker bekräftelse i det. Duktiga går ju 'oduktiga' på nerverna, bokstavligen, eftersom de alltid ligger steget före och fixar allt (inte alltid bäst) och ofta på detaljnivå (men helt oengagerat) och fort.
Mannen blir inte gladare, kollegorna inte ett dugg tacksamma, och ungarna känner inte att de duger om de inte presterar bra både i skola och i fritidsaktiviteter.
Jag tror inte nån blir omtyckt av att vara duktigast. Möjligen blir man ansedd som just duktig - eller överambitiös.
Rödvinsögon har jag sett en hel del av under åren.
Hur mycket av andra människors bekymmer eller idéer orkar man ta in när man själv bara ser bara ett berg av arbetsuppgifter och plikter, men inte människan mittemot?
Hela samhället pumpar ju i de duktiga kvinnorna att de ska ha ALLT! De ska ha en karriär OCH välklädda barn OCH perfekt feng-shui-ordning i hemme OCH odla egna kryddor OCH laga matlådor enligt senaste gällande hälsoprofetia OCH givetvis sköta hy och hår. För huvalien om hon skulle förfalla och få en finne! Det är inte varken eller det är ALLT och lite till...
SvaraRaderaBlir trött bara jag tänker på det.
Nej, det är en rysare. Och vad ska belöningen för all duktighet bli? En man som älskar en, barn som älskar en, världens trevligaste bekantskapskrets som beundrar en, och ett jobb där man är oumbärlig?
SvaraRaderaVem vet, man kanske får en weekend på ett spa för att bara få ta hand om sig själv nån gång...
Belöningen blir en hjärtinfarkt i relativt unga år.
SvaraRaderaHar ni sett filmen Masdjävlar ?
Systern som dör i slutet är ju ett perfekt exempel på det här.
Och jag tror att hon bara ville bli älskad. Det är det vi vill bli, men vem lärde oss att bara den som är duktigast blir älskad ?
Ett av mina livsmål är verkligen att få min tonårsdotter att inse att hon är älskad precis som hon är och inte för vad hon presterar.
"AP"