Jag är... fullständigt missanpassad

Det mest irriterande i min livsföring just nu är att jag:

fortfarande bor i Sverige och fryser, men inte lyckas ta mig härifrån
är väderfixerad och beroende av bra och varmt väder för att må bra
avskyr fula miljöer, tråkiga kontor och bökiga kollektivtrafikresor
är ensam om allt, ledsamt som härligt, och inte träffar folk som vill samma

Inga tjejpolare som vill gå ut på nya ställen, ingen som vill resa, ingen som vill hitta på saker spontant, inga frihetsälskande män i sikte, ingen som lockas av mina projektidéer, eller bara vill gå ut och dansa en kväll eller åka till Västindien. Omringad av tråkbollar på jobbet som tiger och suckar, och rusar iväg hem till sina sambosar och småttingar, och så asjobbiga grannar.

Jag har anpassat mig alldeles för mycket, vilket betyder att jag är helt missanpassad, och inskruvad i ett hörn.

Det är lätt att man bäddar illa när man är ung. Åtminstone gjorde jag det. Blev kär i en person som inte alls ville leva på samma sätt som jag, och jag hade inte kraften att ta mig ur. Sa till dottern igår:
- Jag skulle ha skitit i att han (pappan) avskydde att resa och inte gillade att träffa folk. Jag skulle ha stuckit iväg ändå, och inte varit så äckel-lojal och gått med på att tillbringa all ledig tid med honom, eller honom och hans dotter på kvällar, helger och semestrar...

Och det var innan vi fick egna barn det. Jag hann få ett drygt år mellan gymnasieslut och debuten som gummimorsa. Det var dumt. Man ska inte anpassa sig för att vara snäll, för att man idiotiskt tror att denne ska må bättre av att man lägger ner sig själv.
Hans dotter, som nu är över 30, har världen bästa morsa (som jag fortfarande umgås med), så jag behövdes verkligen inte på det sättet. Det var HAN som inte ville vara "ensam" med barn, och sen inte stod ut med att låta mig göra saker på egen hand, av ren och skär svartsjuka.

Nu vet man att nyblivna ensamma pappor i regel är de som raggar hetast på stan, och försöker locka med plånboksbilder av sina prinsar och prinsessor, vill bjuda på middag, och ofta är helt desperata på att få nytt sällskap och nån som kan vara hemma med dom, och laga mat och se på tv, och vara med och betala bilen, och sen vara barnvakt när han tränar/jobbar över/går ut med grabbarna... och som kan hjälpa att hämta på dagis och...

Ja allt det där som gör att det sociala livet i Sverige blir så tråkigt:
Man är bara hemma. Eller bara ute. Hemmamänniskorna engångsgästspelar hysteriskt i utelivet i olika typer av kollektiv, medan utemänniskorna gruppar ihop sig, som cyniska stammisar.
De flesta man möter är alltså kategorin bara ute, och längtar efter en någon som kan komma och rädda hem dem. En liten andel är nyligen separerade och är ute och raggar - för att få nån att vara hemma med igen.
Det är en fälla: Alla vill egentligen bara hem.

Men som sagt. Jag är ju lite missanpassad.
Som gillar omväxling.