Irriterande By om Slussens framtid

Hade en tjock bibba tidningar på t-banan idag, men hann inte läsa mer än artikeln Varannan vill rädda Slussen av Per Luthander och vidhängande krönika av Ulrika By: Pensionärslobbyn styr byggets framtid.

Luthanders artikel klargör fakta kring planerna och varför något måste göras åt det söndervittrande Slussen, medan Bys spalt är lika onyanserad som mina egna texter brukar vara när jag är som värst. Det är tarvligt att skriva andra på näsan och bunta ihop åsikter generationsvis, med illa dolt förakt för både unga och äldre. Ungefär hälften av Stockholmarna vill behålla Slussens nuvarande utformning, enligt en Temoundersökning, skriver Luthander, medan By påstår att det är en "pensionärslobby som knappt kommer att överleva byggstarten" som utgör proppen, som skiter i hur ungarna ska ha det i framtiden. Och ungdomarna "orkar eller inser inte att de borde bry sig".
Skulle just By veta bättre vad dagens barn och ungdomar vill när de är 30, 40 eller 50 än andra vuxna stockholmare som har sina barns och barnbarns framtid att måna om?

Jag tycker att det är klart att de som levt länge i en miljö är mer fästa vid den än ungdomar, som inte bott i området eller lärt känna platsernas kvaliteter ännu.

Som liten följde jag min farsa på promenader i citys gropar när han fotade hus som skulle rivas. Jag växte upp med grannhus som tömdes, vändes in och ut och jämnades med marken. Rivningskåkar och byggen var våra lekplatser, och armeringsjärn och plaströr förbjuden frukt. Man förstod inte och man vande sig. Från den ena veckan till den andra försvann gårdshus efter gårdhus och tidigare lekplatser var plöstligt labyrinter av byggbodar och ställningar. Självklart ville klasskompisarna som bodde med utedass på gården hellre bo modernt, men rivningarnas omfattning var en katastrof för Stockholms som stad.

Många äldre har sett de gamla Klarakvarteren gå i graven och ersättas med kontorskomplex och p-hus. På malmarna byttes ståtliga men slitna jugendhus ut mot fyrkanter med dötrista små gluggar till fönster. Ett tag var till och med Gamla stan i fara. Att bara riva och bygga nytt är inte självklart i en stad som sargats så hårt som Stockholm, trots att inga bomber fallit här.

Nu går man kanske inte frivilligt genom Gula gången på natten men uppe på Slussen i kvällssolen är det en häftig plats, som för varje år blivit aningen bättre, och alltmer populär, inte minst för de unga, med uteserveringar och nybyggda träkajer mot Mälaren. Min åsikt är att stans kvarvarande fria vyer och kajområden bara inte får byggas igen. Med låg sol året runt och 5-6-våningshus som standard ligger stora delar av Stockholm tyvärr redan i slagskugga nästan jämt.


22 augusti 2004, 17:38:17. Skuggan slår mot Kornhamnstorg tidigare för varje dag.

Ställen med kvällsol och utsikt över vatten är inte så många. När skuggan lagt sig över city och Vasastan, och folk börjar huttra på kaféerna i Kungsan, och solen försvunnit från paradvåningarna och Norr Mälarstrands och Strandvägens kajer så återstår några få stråk och platser som därför blir extra viktiga:

- Några västliga utposter på Långholmens nordsida
- Kajen och båtservingarna på Söder Mälarstrand bort mot Slussen
- Riddarholmskajen
- Mitt på Slussen och en liten del av Kornhamnstorg
- Mosebacketerassen
- Kastellholmens västsida vid af Chapman.
- Galärparken, och tack och lov för turisterna, även Gröna lund.

Det bör kunna tas fram varsamma renoveringsalternativ där det som är bra behålls och det som är kasst eller utslitet byts ut mot något bättre och trevligare, där trafiken leds undan på ett vettigt sätt, så att Stockholmarna får ha några öppna soliga miljöer kvar att vistas i före eller efter jobbet.