Apropå tid och läsande

Det är en jävla press att vara nyttig och effektiv. Använda tiden så att den gagnar en själv framöver. Schyssta grejer. Är man bara effektivt upptagen med egen utveckling behöver man inte bry sig. Ett socialt alibi.
Runtom rasar människor ihop av vardagen. Vår kalla stressiga vardag.

Om man har en massa tid över och hinner läsa mängder, eller ändå har ett jobb eller studier där man hinner hänga med, så har man i alla fall chansen att få känslan av att ha gjort nåt nyttigt. Det är accepterat att läsa bort sin tid. Kanske blir man både beläst och en respekterad faktarabblare och kalenderbitare. Jobbar man och har huvudansvaret för barn är det svårt att få tiden att räcka till. Det är inte tiden det är fel på, att det finns för lite av den, utan att den äts upp av livsstilen och kraven på att vara nyttig och ändåmålsenlig, att det ska presteras och att allt från utseende till arbetsresultat ständigt jämförs, bedöms och rankas.

Hör morsorna varje dag, mellan raderna. I små suckar pyser det ut. Från både dom som har man att ta hand om, och de ensamstående. Hinna jobba, hinna fixa allt, handla mat igen, nån som är sjuk, fixa ärenden, kravet att alltid tänka på de andra först. Familjemedlemmar som bara kräver. Passa tider även på fritiden, på kvällarna. Försöka se fräscha ut ändå, inte falla ihop. Få ihop hämtningar, lämningar, jobba på att alla är nöjda på semestern, ungarnas intressen, ungarnas problem, springa från jobbet för tidigt, skuldkänslor, inte hinna lunch, inte hinna med vännerna, åratal sen man släppte sina egna intressen. Stupa i säng, vakna trött. Känslan av att allt rasar, och att det snarare är personlig avveckling det handlar för alltför många. Det är så sjukt... Men jag hör å andra sidan män som jobbar heltid, hinner med jobbet och avancerar lite då och då, som träffar polarna några kvällar i veckan, läser 3-4 dagstidningar om dan, plöjer deckare, går på rockkonserter och fotbollsmatcher. Och som verkar rätt nöjda, faktiskt.