Simpel yrsel och ond bråd död

Jag har svårt att få i mig nån mat, och följden blir yrsel. Speciellt om man hukar på golvet vid en videohylla och sen ska resa på sig. Tre filmer hyrde vi: Lost in translation, som dottern och jag nyss såg, Coffee and cigarettes och Shallow Grave. Vill inte skriva vad den senare kallas på svenska. Är lite känslig.

Dan före julafton kom sex kassar med mat från Netxtra och kylskåpet var fullt.
På julafton hade vi en sedvanlig familje-norénare hemma hos mig, men det gick bra till slut. Alla var vänner på slutet och kom hem ordentligt. Mot småtimmarna satt jag och spelade på dotterns el-bas, och tyvärr finns jag på bild, men dessbättre bandades inte oljudet. Jag kan högst 5-6 ackord på en vanlig gitarr och kan på sin höjd en låt: As tears go by.

Men vad är en norénare jämfört med vanliga verkliga verkligheten.
Den jävla tsunamin slog in, och resten skrev tidningarna om. Jag slutade skriva helt. Blev förstummad. Tappade aptiten. Slutade fota. Vännerna hade sprungit och överlevt, men man blev lamslagen av händelserna från Annandagen och framåt. Efter ett par dar framkom det att Railey Beach och Ko Lanta (svensk nyhetssida därifrån) hade klarat sig hyfsat jämfört med till exempel Khao Lak, men varje förlorad människa är förlorad, avsett hur många de var på en speciell plats. Jag grät över Phi-Phi island (uppbyggnadsprojektet på ön). Hyddorna där jag bodde förra och förrförra vintern hade svepts iväg ihop med de övriga hotellen på stranden, och hade vi varit där... inte en chans.

Veckorna som följde handlade bara om tsunamin och tragedierna i dess spår. Människor berättade dom värsta historierna. Katastrofens omfattning ofattbar.

Vardagen hackade igång. 10:e januari. 11:e januari. Eller? Mamma ringer på eftermiddagen på onsdagen den 12:e och säger att brorsan är försvunnen, han är inte hemma, finns inte på något av akuterna eller på sjukhus, men polisen vill inte efterlysa en person som varit borta så kort tid. 12:e januari, polisen tar emot anmälan seriöst. Alla oroliga. Kan nåt ha hänt? Vad kan ha hänt? 13 januari lite efter 19 får jag samtalet till jobbet, där jag jag sitter ensam kvar:

- Man har hittat honom. Åk direkt till mamma! Polisen är på väg dit för att meddela henne.

Som en inre jordbävning. Jag skakar. Allt skakar.