- Du vet hon som var före K på Tegel-Baracken, äldre än K, page, glasögon.
- Näej, henne minns jag inte, eller... var det hon som fick jobb på nåt skogsbolag sen?
- Nej, nej, Hon jobbar fortfarande kvar på Företaget, vet inte riktigt vad hon gör nuförtiden [underförstått: gjorde hon nånsin nåt?]. Men det kommer väl.
Ämnet för vårt perrongsnack var personer som ingen, absolut ingen, begriper sig på. Varken hur de tänker, vad de säger eller skriver. Budskapet går bara inte fram, och de har aldrig, absolut aldrig, tid att prata. Dessutom är de, eller har varit, informationschefer.
Exempel: Man får ett mail med en fråga eller problem som skickats till Chefen. Chefen läser vanligen inte mail, om de inte är från högre chefer, förrän många dagar, veckor eller månader försent, och det är som pesten drabbat dem, och de kastar hysteriskt mailet vidare, till exempel till dig, med tillägget:
"ta hand om det här"Du tar hand om det. Du ser ju hur jäkla försenat det är. Du svarar på frågorna, löser problemet och cc:ar lösningen tillbaka till Chefen. Några dar senare, när hon sitter och suckar över att mailboxen är full, och inte vågar radera de 579 olästa mailen utan att först öppna dem [eftersom avsändarna alltid kan se om deras mail raderats utan att ha blivit lästa], så hittar hon ditt mail. Man hör hennes arga klackar på väg mot landskapet och hon skriker rakt ut:
- Vad har du gjort. Sånt här är verkligen inte vårt bord. Om vi gör såna här saker en gång så tror dom att vi jämt kommer stå till tjänst. Med sånt här! Fattar du inte! Fattar du inte att jag bad dig säga till honom att vi [Customer Services(!)] inte kan hjälpa till.En timme senare när jag går i backen på Stora Gatan och tycker synd om de nyöppnade smårestaurangerna som fortfarande inte verkar ha några gäster, så kom jag på det: Chefens namn.
Det är väl så minnet fungerar. När jag funderade på vad restaurangerna gör med all mat som blivit över så ploppade det upp en gammal chef.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar