Bilden: Dagsljus 30 januari

Lite dagsljus
Efter mardrömmen. Trist ljus. Dags att dra igång, trots allt. Om 50 minuter kommer farsan och syrran hit.

Andra bloggar om: sorg

Bilden: Januarigryning

Ännu en gryning
Mörka, dystra gryningar. Men ljusslingan lättar upp.
Mord, dråp, olycka eller självmord? Om inga vittnen hittas så får man aldrig veta, men det känns lika jävla meningslöst och hemskt oavsett. Och jag kan inte ändra det som hänt hur många nätter jag än vakar ut för att skjuta upp mardrömmarna.

Bra att man kan ställa om tiden

Upptäckte att man kan välja datumstämpeln på sina inlägg precis som man vill. Utmärkt! Kunde publicera nåt från förra året, med rätt datum.
Skulle också vilja ändra mitt personnummer. Dra av 7 svåra år. Vid varje deklaration borde man ha rätten att få dra av året om man tycker att det var helt misslyckat.

t e a s e r : s n y g g l i s t a n

Hann inte ut ikväll. Det går inte när man är i super-slow-motion-mode. Synd. Skulle kunnat ha träffat tjejerna. När jag var klar att gå ut (vid 1 på natten) var de på väg hem och lite snygga, som vi säger. I vanliga fall är jag aldrig den som bangar, men det är inte som vanligt.

Man kan ju vara snygg på olika sätt. Snygg, eller snygg.
Skulle ikväll ha bett tjejerna om tillstånd att publicera delar av vår
snygg-lista, men det kanske blir först i juli. Och då helst direkt från poolkanten på Ap-ön, där listan blev till.

Tekniker, lobbyister och samhällsbyggare... ni har väl fixat gratis mobilt bredband åt alla tills dess? Man kan inte hålla på så här. Bunden av sladdar.

Framtidens boss en alien

Expressen: Framtidens boss - en morsa
"Framtidens chef äger två viktiga egenskaper:
1. Hon är kvinna.
2. Hon har fött barn."

...och hon har, som jag, antagligen också gått på en Dale Carnegie-kurs eller nåt liknande. Jag blev inte chef men jag fick lite extra insikt om chefer, när de är ibland chefer.

Deltog gjorde potentiella psykopater från alla brancher. Det fanns ett enda ord som dominerade. Ordet jag. JAG vill, JAG ska. Mantrat var JAG KOMMER ATT LYCKAS I MIN KARRIÄR. Kvittar med vad, faktiskt.

Genom att träna story-telling-retorik med huvudbudskapet upprepat på ett visst sätt, och uttrycka nån konkret fördel för lyssnaren att svälja. Vecka efter vecka. Lära sig övertyga. Träna på charm. Låtsas vara empatisk, låtsas brinna för målen. Tala inför publik. Amerikanskt applåderande.

Att vara morsa betyder att man är kvinna och har barn. Som att vara farsa och ha barn. Den stora fördelen med föräldraskap är att man tvingas ha någon annan än sig själv i fokus. De där chefsmammorna som både "lyckas" i karriären och familjen och klarar tusen bollar i luften i sköna hemmet är ruskiga. Såna som måste ha kontroll i varje detalj, men inte bryr sig om. Som inte pratar. Aliens.

Man kan bara göra en sak i taget om det ska bli bra. Med närvaro. Resten är myt. Flera bollar i luften är bara en boll i taget en kort stund.

Det ska vara en bra människa som chef. Om man nu behöver nån chef alls.

Bilden: En strand helt enkelt

Nya bakgrundsbilden
Inget jäkla s.k. turistparadis, inget jäkla s.k. turistghetto. Paradis och ghetton är bara kvällspressens sätt att beskriva stränder i utlandet och deras samhällen runtomkring. Här är det bara vanlig strand, som man vill ha det ibland. En enkel kiosk med nödvändigheter som vatten, kaffe och öl. 3 personer på stranden. Lugnt. 25 grader varmt. Eftermiddag och lätt bris. Sista lokalbussen tillbaka till stan går vid midnatt. Skiathos i Grekland, maj 2004.

Andra bloggar om: Grekland, Skiathos

Fredagsfyran v4 -05

Tema: Främlingsfientlighet

1. Har du på något sätt drabbats av främlingsfientlighet?
Ja, på resor några få gånger. Fick en mobb efter mig en gång. Stenkastad några gånger. På Öland sa lantbrukarna i byn inte ens hej till barnen fastän vi var där varenda sommar och var snälla. Fastlänningar fanns bara inte. Samma skit.

2. Är du engagerad mot främlingsfientlighet? Inte organiserat, men försöker motarbeta det i allt jag gör. Man får bjuda på att vara öppen och icke-exkluderande även om man inte får samma beteende tillbaka.

3. Hur bör vi hantera personer med främlingsfientliga åsikter? Eftersom vi är mer lika än olika, så är särskiljande av människor inlärt och kulturbetingat. Lagstiftning måste hindra från övergrepp. Resten av ansvaret finns ligger hos var och en, liksom att motverka mobbning.

4. Vad är anledningen till att man blir främlingsfientlig?
Rädsla, isolering, okunskap. Brist på erfarenhet från av andra kulturer, otur i kontakten med andra. Hybris. Fördömande av andras livsstilar. Faktiska eller fiktiva hot från yttervärlden eller mot egna privilegier.

Funderingar...

Behovet av att utesluta tycks ligga djupt rotad i vår egen kultur, liksom rädslan för att vara annorlunda och utesluten. Uteslutandet är inte bara faktiskt, som att jobben alltid går till kopior av den som anställer, utan också subtilt, i osynliggörande. Dilemmat är att man genom att anpassa sig till gruppen för mycket osynliggör sig själv.

Vardagsfientligheten kan rikta sig mot alla som upplevs vara utifrån, annan nationalitet, annan ort, annan social grupp, annat tänkande eller religion, annat fotbollslag, annan läggning, kön, ålder osv. Behovet att tillhöra en grupp verkar mer utpräglat hos män.

Social noja (eller fobi är när den tagit över) verkar vara mycket spritt i Sverige. En kombinationen av att själv hålla sig undan andra i rädslan för att faktiskt bli utesluten eller ratad. Folk sitter hemma och trycker. Vågar inte uttrycka åsikter inför andra, tiger, har inget att säga.

Sjukskriven som jag vill

Det är definitivt för sent att sova när klockan är sju över sju och man inte lagt sig än, och ska upp klockan åtta. Men det är upp till mig, som alla säger:

- Om du klarar att jobba, gör det.
- Om du vill jobba bara lite, gör det. Det kanske är bra.
- Om du inte orkar, orka inte.
- Gör som du vill.

X-et på tripp igen

X-et kallar jag honom. Men det är ju inte riktigt sant. Jag trodde länge att han avslutat sitt tidigare förhållande, men det gjorde han aldrig. Efter 1,5 år nånting gav jag upp, och det var ett år sen ungefär.

Nyss ringde han från London. Sa att han inte skulle gå att få tag i på sex veckor eftersom han åker till Sydamerika imorgon. Hm. Jag vet att han aldrig reser själv, men kunde ändå inte låta bli att fråga:

- Will you travel with company?
- No-no, alone.

Suck. Somliga personer kan inte sluta ljuga. Han vill inte att jag ska veta att han fortfarande är ihop med henne, och att hon godtroget fortsätter att betala deras resor, förutom när andra tjejer gör det...

[kategorier: att bli blåst, förälskelser, olycklig kärlek, på distans, otrohet]

Inga spår

Det är betryggande med lite nysnö. Inga okända fotspspår leder fram till dörren. Det är som det ska vara.
Dessvärre har polisen inga nya spår kring min brors dödsfall för två veckor sedan. Utredning fortsätter och teorierna är tusen.
Oavsett vad som hände känner man att man kunde och borde ha gjort nåt, lagt sig i något lite extra här eller där, letat överallt och hittat honom kvällen innan, och ändrat förloppet så att han inte hade kunnat befinna sig just där, just då.

Ja, jag vet att det är så man reagerar.

Gör inget, men gör det nu!

Kollegan och jag pratade på hemvägen om en gemensam arbetspolare. Eller vad man nu ska kalla före detta chefer.

- Du vet hon som var före K på Tegel-Baracken, äldre än K, page, glasögon.
- Näej, henne minns jag inte, eller... var det hon som fick jobb på nåt skogsbolag sen?
- Nej, nej, Hon jobbar fortfarande kvar på Företaget, vet inte riktigt vad hon gör nuförtiden [underförstått: gjorde hon nånsin nåt?]. Men det kommer väl.

Ämnet för vårt perrongsnack var personer som ingen, absolut ingen, begriper sig på. Varken hur de tänker, vad de säger eller skriver. Budskapet går bara inte fram, och de har aldrig, absolut aldrig, tid att prata. Dessutom är de, eller har varit, informationschefer.

Exempel: Man får ett mail med en fråga eller problem som skickats till Chefen. Chefen läser vanligen inte mail, om de inte är från högre chefer, förrän många dagar, veckor eller månader försent, och det är som pesten drabbat dem, och de kastar hysteriskt mailet vidare, till exempel till dig, med tillägget:

"ta hand om det här"

Du tar hand om det. Du ser ju hur jäkla försenat det är. Du svarar på frågorna, löser problemet och cc:ar lösningen tillbaka till Chefen. Några dar senare, när hon sitter och suckar över att mailboxen är full, och inte vågar radera de 579 olästa mailen utan att först öppna dem [eftersom avsändarna alltid kan se om deras mail raderats utan att ha blivit lästa], så hittar hon ditt mail. Man hör hennes arga klackar på väg mot landskapet och hon skriker rakt ut:

- Vad har du gjort. Sånt här är verkligen inte vårt bord. Om vi gör såna här saker en gång så tror dom att vi jämt kommer stå till tjänst. Med sånt här! Fattar du inte! Fattar du inte att jag bad dig säga till honom att vi [Customer Services(!)] inte kan hjälpa till.

En timme senare när jag går i backen på Stora Gatan och tycker synd om de nyöppnade smårestaurangerna som fortfarande inte verkar ha några gäster, så kom jag på det: Chefens namn.

Det är väl så minnet fungerar. När jag funderade på vad restaurangerna gör med all mat som blivit över så ploppade det upp en gammal chef.

Kan man vara nån?

Nej, jantelagen handlar det inte om. Som ny bloggare (heter det så?) och alldeles nybliven bloggläsare kan jag undra om det ens är möjligt att vara anonym. En del av mina polare vet nog vem coola morsan är, men dom känner inte till den här sidan än, tror jag.

Har egentligen inget intresse av att dölja något. Känns snarare som att jag måste få berätta en historia... så småningom. Är en person som aldrig velat stå i nåt rampljus, utan drar mig gärna undan ensam på platser där inte ens jag själv vet riktigt vem jag är. Just för att få veta.

Blev extremt upprörd av att höra om våldtäkten på 15-åringen i Liljeholmen igår. I den åldern förstår för få tjejer hur bedrövligt riskabelt det är att gå ensam hem, träffa fel killar eller bli lite full på fel ställe. Eller ta fel taxi. Blev själv hotad till livet i en helt "normal" taxi mitt på blanka förmiddagen, på väg hem från Arlanda. - Jag vet var du bor, sa svinet.

Men våldet och hoten kan slå till mot vem som helst, när som helst. Jag är rådvill. Vill inte acceptera ett klimat som är så jävla illa att man måste prägla sina barn med att de inte ska lita på någon.

En grej om dan: Nollställning

Undrar om det är ovanligt mycket elände som händer just nu, eller om det är händelserna efter tsunamin som får många att följa nyheterna mer uppmärksamt? Så att man förlamat slutar ta itu med saker.

Var som andra utslaget vinterlåg även före alla olyckliga händelser.
Tvingade mig en kort tid att göra nåt uppbyggligt varje dag (utöver jobb och vanlig städning), som att till exempel laga nåt trasigt. Nästan ALLT är trasigt hemma hos mig nämligen.

• hann laga 15-kanalsradion, som brukade tappa bort kanalinställningarna varje gång man stängde av
• få igång nummerpresentationen med nya batterier
• lägga ner försöken att hitta trådspolen till symaskinen, insåg att nån spole aldrig funnits där... jag som inte kunnat sy in brallor på ett halvår pga detta
• få balkongdörren att sluta gnälla genom att hälla cykelolja i gångjärnen
• konstatera att ett antal elektronikmanicker inte alls passade ihop med diverse lösa oidentifierbara plastbitar som jag trodde var lock till motsvarande prylar.

Sen kom Julen och tsunamin. Funderar i alla fall på att fortsätta med det där att fixa en grej om dan. Kanske redan idag!

En får räcka

Kämpar mig till nån slags vardag efter tre timmars sömn...

Går upp vid 9, t-banan vid 10, möte 11-12, jobbarlunch 13-14, mer jobb, t-banan tillbaka 17.30, träffar några i familjen till 21 och polare på puben 21-22. Hem till film och fika med dottern med mera, och så jobb med bilder till jobbet 01-02.15, suck. Filer till jobbet 02.20. Klar. Och så ett bad.

Det gör skillnad att inte direkt ha tid att tänka till, eller helt enkelt inte orka. Undrade förresten hur jag orkade den här dan fast jag knappt sovit.

Den här texten är just en sån där text det inte lär bli många av här. Har man läst en har man läst nog.
Det är aldrig nån ordning på dygnsrytmen här i huset.

Snälla, kom tillbaka och berätta nu

Faserna i en kris är chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.
Man fattar ungefär i vilken fas man är i när man plötsligt tänker:
- Lägg av nu brorsan, nu måste du faktiskt komma tillbaka och berätta precis vad som hände! Det är ju kaos här!

Tänker på hur illa jag mådde över kylan, mörket och vardagen redan före tsunamin, stormen och brorsans plötsliga försvinnande.
Kände mig fastlåst, lurad till att leva såhär instängt, alternativt frysande därute i kylan.
- Inte en vinter till i det här landet, tjatade jag. Jag är allergisk mot vinter, vindpinade kontrorsområden, och sjukligt dominerande inomhusliv.

Så tjatar jag på, vinter efter vinter. Det känns så nu också. Bara mycket värre.

Simpel yrsel och ond bråd död

Jag har svårt att få i mig nån mat, och följden blir yrsel. Speciellt om man hukar på golvet vid en videohylla och sen ska resa på sig. Tre filmer hyrde vi: Lost in translation, som dottern och jag nyss såg, Coffee and cigarettes och Shallow Grave. Vill inte skriva vad den senare kallas på svenska. Är lite känslig.

Dan före julafton kom sex kassar med mat från Netxtra och kylskåpet var fullt.
På julafton hade vi en sedvanlig familje-norénare hemma hos mig, men det gick bra till slut. Alla var vänner på slutet och kom hem ordentligt. Mot småtimmarna satt jag och spelade på dotterns el-bas, och tyvärr finns jag på bild, men dessbättre bandades inte oljudet. Jag kan högst 5-6 ackord på en vanlig gitarr och kan på sin höjd en låt: As tears go by.

Men vad är en norénare jämfört med vanliga verkliga verkligheten.
Den jävla tsunamin slog in, och resten skrev tidningarna om. Jag slutade skriva helt. Blev förstummad. Tappade aptiten. Slutade fota. Vännerna hade sprungit och överlevt, men man blev lamslagen av händelserna från Annandagen och framåt. Efter ett par dar framkom det att Railey Beach och Ko Lanta (svensk nyhetssida därifrån) hade klarat sig hyfsat jämfört med till exempel Khao Lak, men varje förlorad människa är förlorad, avsett hur många de var på en speciell plats. Jag grät över Phi-Phi island (uppbyggnadsprojektet på ön). Hyddorna där jag bodde förra och förrförra vintern hade svepts iväg ihop med de övriga hotellen på stranden, och hade vi varit där... inte en chans.

Veckorna som följde handlade bara om tsunamin och tragedierna i dess spår. Människor berättade dom värsta historierna. Katastrofens omfattning ofattbar.

Vardagen hackade igång. 10:e januari. 11:e januari. Eller? Mamma ringer på eftermiddagen på onsdagen den 12:e och säger att brorsan är försvunnen, han är inte hemma, finns inte på något av akuterna eller på sjukhus, men polisen vill inte efterlysa en person som varit borta så kort tid. 12:e januari, polisen tar emot anmälan seriöst. Alla oroliga. Kan nåt ha hänt? Vad kan ha hänt? 13 januari lite efter 19 får jag samtalet till jobbet, där jag jag sitter ensam kvar:

- Man har hittat honom. Åk direkt till mamma! Polisen är på väg dit för att meddela henne.

Som en inre jordbävning. Jag skakar. Allt skakar.

Första texten hickar och hackar

Det här är första texten och det kan bli fler. Har inte kunnat skriva på flera veckor. Dessförinnan var jag nog rätt normal, om än inte speciellt cool. Nu är ingenting ens i närheten av normalt längre. Tre enkla ting måste göras nu, genast: Hyra film, köpa stearinljus och nån mat, äta. Återkommer.

Platsen

I efterhand lägger jag in en bild från platsen där det hemska hände. Det hände på torsdag och bilden är tagen på söndagen. Någon vecka senare skapade jag bloggen.

Hållplats 2004 (sammanfattning från före bloggstart)

---
Januari: Storhogna i värsta kyla och blåst. Låg i bubbelpoolen i två dygn.
Februari: Bröt med ovärdig partner. Otroliga saker hände. Tog upp lite studier på halvtid i smyg. Gick inte så bra.
Mars: Studierna funkade tills jag åkte till Thailand den 12:e. X-et ramlat för trappa. Men hade väl sin tjej som kunde ta hand om honom.
April: Kneg. Gick upp till 100% igen.
Maj: 2 semesterveckor på Skiathos. Var helt slut. Farsan illa ute därhemma. Alla mådde dåligt.
Juni: Elände. Hultsfredsmorsa.
Juli: 3 veckor Grekland.
Augusti: Hemmaelände igen. Krasch och brak, akuter. Samtidigt med nya uppdraget. Nästan lunginflammation som jag drog på mig i Grekland.
September: Sjuk hela september. Jobbade ändå pga av uppdraget.
Oktober: Nytt privat elände. Aldrig haft så mycket med myndigheter att göra.
November: Vansinnigt fel på jobbet.
December: Nytt projekt. Äntligen rätt. Men Tsunamin kom.
---

Resedagbok: Skiathos

Misslyckat försök till resedagbok. Mest före resan än under,
så kan man sammanfatta det.

5P till Skiathos (18 april - 21 september)

/Evie