Störningsjouren kom vid midnatt. Vi stör. Jag och min dotter.
Känns så jävla tungt.
Vi fixade i lägenheten ikväll när jag kommit hem från jobbet. En massa saker skulle ut. En garderob baxas från ett förråd till hallen, bokhyllor tömmas, kassar med kläder hämtas och ett rum frigöras för ett flyttlass som kommer från brorsans lägenhet imorgon.
Känns tillräckligt tungt att ha gått igenom hans lägenhet, stressande att den behövde tömmas helt nu, utan att man haft tillräckligt med tid att gå igenom i lugn och ro. Morsan sliter där och röjer och röjer, och jag tar nu emot saker som ska gås igenom och lite möbler.
När möbelrockaden härhemma var klar vid 7-tiden städade vi och baxade runt med kassar och prylar, dammsög och torkade av. Då ringer de på, Störningsjouren.
För första gången nånsin kommer störningsjouren hit när jag är hemma.
Min granne, en kvinna i 60-årsåldern, brukar ringa när jag är bortrest och dottern bor hos pappan. Ibland ringer hon så fort hon ser att jag går hemifrån.
Förra december en fredagkväll vid halv 10 ringde hon på mobilen när jag var i London. Hon sa att det var party i lägenheten - igen, världens liv. Du måste göra nånting, sa hon.
Jag fick uppgiven panik. Vill inte bli av med hyreskontraktet. Ringde direkt till sonen som kom till lägenheten efter 5 minuter. Han ringde tillbaka och sa att inte en människa var här, eller verkade ha varit här nyligen. Det var helt taget ur luften. Kanske var det fest någon annanstan i kåken.
Dottern var på då kafé sen timmar tillbaka. Hade över huvud taget inte varit i lägenheten, utan bodde hos pappan.
Härom månaden var jag ute med vänner på restaurang. Höll kontakt med dottern som träffade polare från Avesta som var i stan. Vid 11 ringde hon och frågade om det var okej att ta hem lite folk, ingen fest eller så, men 5-6 personer. Jag tycker förstås att det är bättre att de är hemma istället för att dra omkring utomhus mitt i vintern.
- Du vet hur känslig grannen är, sa jag, och jag kommer hem om en stund.
- Visst, sa hon, jag vet. Det är lugnt. Vi är lugna.
Nån timme senare var jag hemma och då hade grannen hunnit klaga igen.
Klockan var midnatt ungefär och nån hade spelat gitarr, akustisk. Annars bara prat, ungdomar som snackar och skrattar och stökar i köket.
Så snart står väl Coola morsan på gatan...
Vet ni. Hon har till och med klagat på att dottern knackar på tangentbord på natten.
Damen, som har två sovrum och ett vardagsrum till helt eget förfogande, tyckte att dottern och jag skulle byta rum, så att hon slapp ha dottern ovanför sitt sovrum.
Jag föreslog att hon skulle ta sovrummet under mitt rum istället, men hon sa att då blir hon så störd av dagisbarnen som går på gångvägen nedanför fönstret åt det hållet.
Jag FATTAR INTE varför överkänsliga pensionärer flyttar in till stan och bosätter sig i ett av de barntätaste områdena på Söder. Varför?
Jag har blivit
för bostadssegregration. Skapa gärna särboende för dom som inte tål barn och ungdomar och vanligt sällskapsliv och lite musik. Varför frivilligt bo på nedre botten vid en gård med lekredskap om man inte tål ljud? Varför bo i stan, som så många vill, om man älskar tystnad och hatar trafik?
Så ensamstående morsan med egen inkomst åker kanske ut.
Bidragstanten med egen tre och krav på absolut tystnad får bo kvar och fortsätta att terrorisera andra barnfamiljer.
