Efter MondayBar: Opåtalat elakt

Nästan som tjuvlyssnat, fast det var till mig han sa det.
Han knuffade till mig i kön ut till garderoben och sa:

- Om du hade varit yngre.. och vackrare.. hade jag kanske kunnat tänka mig att dejta dig.

Att en människa man inte pratat med, inte träffat förut, och inte tittat på eller tilltalat tar sig tid till att säga så gör en inte glad.

Inte vilja ha sällskap

Jag är nog sån som droppar av innan andra visar att de inte vill ha en med. Jag vill inte få det i ansiktet att jag inte passar i gänget, och jag vill inte bli själv kvar med någon jag inte vill vara ensam med bara för att vara snäll, eller riskera att ha sällskap med den personen på tunnelbanan hemåt - och att han ska kräva eller kräla om att få sova över.

Inte undra på att after-work-aktiviteter hysteriskt rinner ut i sanden vid 18.30 eller 20.30.

Som igår. Same guy. Flykt.
Sen sitter jag ensam med lurar och musik i vagnen från Kista - och det känns som högvinsten, ren semester. Liten lycka i februari. Att slippa nån som klänger.

Killen ifråga känner sig säkert mobbad - av mig. Jag har aldrig lovat något och har rätt att åka hem när jag vill. Jag vill inte sova ihop ens. Som om det vore nåt man gör med varannan kollega.

Bloggdejting på frammarch

Undrar om det är en bra idé att använda sin blogg som dejtingannons?

Verkar finnas många exempel på såna nu. Jag undrar hur det går? Nappar rätt personer? Vad gör man med dom som hakar i med hullingar och inte släpper taget? Får man verkligen nya vänner, nya kontakter, träffar nån ny?

Själv har jag nog nästan alltid varit mer intresserad det sociala livet än att hitta den där rätte mannen, även om det skulle vara trevligt då och då. Nån sjöman, typ, eller busy busy affärsman. Nån som inte kan vara hemma varje kväll eller ens varje vecka. Även som nerkärad ville jag vara ute bland folk, men det ville inte dom. Verkligen inte.

Som singelkvinna blir man ständigt misstolkad på att ha avsikter. Män tror man går ut för att hitta någon att gå hem med fortast möjligt. Klart det finns folk som bara går ut för att ragga och raggmöjligheten är förstås en krydda även i vardagligaste vardag. Varenda en som går på bussen eller tunnelbanan kan ju potentiellt vara den rätte. Han, eller Han eller Han då? Nja. Nej. Man kan roa sig i all oändlighet.

Nej, jag går inte ut till exempel på ett musikställe för att så snabbt som möjligt gå hem med gubbe eller snubbe. Jag går ut för att vara ute bland folk.

Tror ni man blir trodd? Nej.
Och dessutom ljuger jag bergis.

Så varning för singlar och ensamstående mammor och pappor. Dom är alltid ute efter nån oavsett om de sitter hemma och bloggar eller är ute på stan och shoppar eller röjer, eller hur.

Klart man håller möjligheten öppen, ljug skulle det vara att påstå annat.

Och dom andra också förresten, det är bara en tidsfråga tills det är dags att byta ut eller bli utbytt. De flesta skiljer sig ju, förr eller senare, och de flesta hittar rätt snabbt någon ny. Med en blogg kan man ju slå två flugor i en smäll. Visa vem man är - eller som man vill framstå, samtidigt som man öppnar för nya kontakter.

Rätt smart faktiskt. För somliga. Själv är jag nog alltid bättre i text än i verkligheten, så någon hit är det inte att använda bloggen som annons. Bäst att fortsätta leva lite dubbelliv alltså.
Skrivande enstörig i bloggen, och oskrivande och agerande därute. Jag berättar aldrig om min blogg.

Andra bloggar om: dejting, relationer

Kåk i London, stuga i västindien

Skulle ta en öl på akkurat med x-makens x, vars dotter är halvsyrra till mina barn. Innan hon dök upp började en engelsman prata med mig, undrade vad för slags musik det skulle bli där på kvällen.
Han berättade att han hade hus i Kensington i London, samt stuga på Antigua. Han son ville komma till Stockholm och jobba. Tänk. Medan min dotter vill bo och jobba i London.

Han skulle ju kunna låna min lägenhet här istället för att hyra nåt, och jag låna hans kåk i London - och stugan i Västindien.

För jävligt va. Att vi inte hann prata färdigt..