Efter en dag med radiolyssnande, funderande, bloggläsande, tidningsläsare, skrivande (som är både jobb och eget skrivande och inte publicerat) är jag full av tankar som spretar åt olika håll. Har haft ångest hela dagen och hela kvällen. En blandning av att armarna domnar, fladder i magen där varje hjärtslag slår hårt. Det är väl helgångesten som kommer ångande med sin brist på nåt bra socialt liv, och brist på bra kompisar, fest och glam. Folk försvann när spindeln i nätet gav sig av.
Det är tyst. Närmsta släkten träffas nästa vecka när det är minnesdag för brorsan. Hela påsken känns som vägen dit. Tsunami-tankarna i januari som mörkret då det hände, mars då begravningen var, och nu i april det ljusa minnet av honom och hans födelsedag. Att livet är så kort tänker man inte på så ofta. Att här och nu är chansen vi har att leva och träffas. Tycker folk skjuter upp, som att man gott kan vänta med att ha det bra. Bra kan man ha det sen, när man kämpat lite mer först och fått ordning i ekonomin, i garderoberna och på prylarna.
Jag tycker det är sjukt.
Jag har inte nånstans att ta vägen.
Det är lätt att fastna i föreställningen om att till helgerna, då duger det inte längre att inte vara ett par och ha ett stort umgänge. Till vardags går det alltid att dölja, alla har ju så mycket! När "min spindel" som också var en social bulldozer försvann, kom 90% av umgänget av sig. Det ytliga umgänget. Ok, jag flyttade också men tröstar mig med att det inte är min grej. Inför släkten håller jag god min, men jag avskyr också storhelger därför att det inte GÅR att vara själv, inte för själv. Då skall man vara TillSammans! Det sitter för djupt.
SvaraRaderaHar man dessutom mörka minnen kring just påsken som du har, går det ju inte att skratta, vara glad och bara njuta av ledigheten, våren och högtiden!!
Håll ut, veckan är snart över.Du är INTE ensam om att känna det som du gör.
Bestäm dig för att åka till London åtminstone nästa påsk.