11 september var det igår, och på tv fiction nonstop.
Inget spår av katastrof, inga nyhetskanaler, men återblickarna fanns där nog.
Tänker att jag måste anteckna varje dag, allt det som händer.
Så tänkte jag för en vecka sen, och likadant för två år sen innan jag gick i väggen. När den här bloggen funkade var den en ventil, men när känsliga saker händer blir lätt beslutet att inte skriva. Nu är min ventil den förlamade halvtimmen innan jag reser mig ur sängen mellan det första och fjärde alarmet, anka, kvack-kvack. Man skulle rent av kunna kalla det meditation..
Jag får frågor. Vad exakt, när, vem, vilka, hur, varför. Min önskan att inte behöva spara allt och redovisa varenda detalj retroaktiv kommer på skam.
I torsdags köpte jag en översiktskalender med två veckor per uppslag. Det är lagom, för tiden ser lika liten och ynklig ut som det jag hinner med. Det blir stödord för minnet som jag själv knappt kan läsa vad jag skrivit.
Hetstwittra samtidigt som man utför saker är väl nästa steg. Inte korrläsa, bara pubbla.
Nu är jag här, det här händer just nu, så känner jag, där kommer den, åsikt hit och åsikt dig, lägger mig, natti natti, sätter fyra alarm, utsikter eller bristen på. Nu åker jag gröna, fram och tillbaka, fram till, nu slår hjärtat snabbare, svetten rinner och tiden står stilla, minuterna segar sig fram, en dag känns som ett år.
Dagens ord är empowerment.
