Jag hittade ingenstans att stå, ljudet var för lågt överallt i periferin, och jag såg inte något från scenen och kunde inte hålla på och trängas. Hörde senare andra tjejer pusta i toakön och säga detsamma: att de inte orkade konserten för att de varken såg eller hörde nånting av den.
Tappade bort A, eller tvärtom, och när jag gav upp att leta plats, och gick upp på den ganska tomma "Kryddhyllan" för att hitta toa och lite värme i första höstkvällen sa vakten: "och hur var det här då?", som om man var för liten för berg- och dalbanan.
Killarna runt bordet där jag slog mig ner med för tunga väskor menade på att de var brandmän, dj:s, och storebrorsor till jättekändisar, spände musklerna och ville att jag skulle fota dem.
Det gjorde jag och gick på toa.
Det gjorde jag och gick på toa.
Huxflux hade de antagligen dragit på efterfest på djurgården, utåt skogen, med killen som kallade sig kändisens storebrorsa.
De här brandmännen/dj:arna snackade ett tag om den där jävla eken (den utanför radiohuset), och tyckte att de (som besökare i stan eller nåt?) hade rätt att fälla varenda träd, som de (inflyttare?) gjort på "strandvägen" (alltså Norr Mälarstrand). Jag försvarade eken som symbol för stockholm och menade att de själva skulle kunde kapa hemma sina hemmakommunen hos sina föräldrar, inte här.
Hade en rätt skojig återresa till slussen, med luttrade Sördermalms- och gamla stansbor, och med en färja som kom in när jag skulle hem, pratsamma gäng och par, och en tunnelbana som kom efter 2 minuter.
Men det känns som att jag aldrig mer kommer att vilja gå ut i Stockholm, eller vilja vara med mer. .
