Nånstans är man själv ett sviket barn, som inte kan hjälpa andra. Man kan betala till hjälporganisationer, som jag gör, jag kan betala för vård, men jag kan inte vårda eller vara vårdaren, eller bestämma vad andra ska göra för att må bättre eller bra.
Jag är bara slut. Slut på energin och lusten att göra något av det jag ville.
Så jävla skitvuxen som jag behövt vara ända sen jag var barn och att jag verkat vara stabil beror bara på att andra stormar omkring, så att jag uppfattas som en lugn jävla idiot, en flegmatiker, långsam och menlös, i bästa fall snäll.
Ett år till försvunnit. Jag vet inte om det var det värsta året, men grundlurad har jag varit, det är vad de senaste åren känns som.
Grundlurad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar