Kommentarsfattigdom

Är egentligen för öppna kommentarsfält, men hycklande nog har jag själv hellre avstängt för direktkommentarer framför att behöva stänga bloggen helt.
Då och då går jag in och ser om någon kommenterat och publicerar om det inte är spam eller hot.

Nätet börjar bli sjukt jobbigt, med facebook och timeline, som tydligen ska skriva ens digitala historia, fast man hellre sköter den biten själv, inte att bli en del av de nya kyrkböckerna i myndigheters och företags servrar.

Självklart kan man använda bloggar och facebook för att göra sig sitt eget varumärke och hitta på allt, precis, allt eller vara superärlig, som man vill eller tror man vill. Man kan faktiskt låtsas att man är någon annan eller ta sig andras identiteter eller delar av dem.

De som söker jobb på att försöka anpassa sig efter vad en arbetsgivare kan tänkas tycka får nog precis de arbetsgivare de troligen inte vill ha, som är likadana som de själva, som ljuger för ytan.

Det blir intressant vad ungarna kommer att tycka när de blir större, de som nu har ipad istället för nalle och oändlig tillgång till världens berättelser. Och ska föräldrarna muta in ungarnas aliaser redan tidigt och skydda deras riktiga namn? Och vilka nya kanaler och former av mobbing kommer uppstå, när ungarna själva alltid ligger en ocean av nätbeteende före föräldrar och lärare.

Det är ledsamt när personer i ens närhet nu lämnar facebook och sluter sig i sina sällskap, det har varit några bra år i den partiella ensamheten att ändå ha facebookeriet och liksom kunna följa polare och ha diskussioner kring viktigt och oviktigt och hålla kontakten med vänner, polare, ungarna, kanske lite kollegor och släktingar, och själv ha kollen på sina bilder och berättelser.

Det har ju visat sig, gång på gång, att Facebook ändrar regelverket. För de som till exempel publicerat bloggliknande texter och bilder med notes i facebook vet vad jag menar. Helt plötsligt finns funktionen inte där längre, och facebook har bestämt att något annat, som att taggade publika bilder och filmklipp, är mycket viktigare, liksom ort och arbetsgivare, som att det på något enda sätt skulle vara speciellt önskvärt för privatpersoner.

Bloggarna har hittills varit ganska förskonade från såna omgörningar i själva innehållet, om nu inte hela leverantören har gett upp.

I övrigt skulle jag vilja prata både om det ena och andra. Men får vänta.

Känns som en otrolig obalans att personer som egentligen har det ungefär som man själv i nån skranglig medelklassen i den urbana mittfåran mår så himla dåligt av att inte synas och höras ännu mer på nätet, medan folk med otroliga berättelser inte vågar eller kan berätta. Man försöker inte leva på att stå på nåt podium och skrika, man försöker överleva.

Agitatorer och underhållare har alltid funnits, liksom pajaser och självutnämnda ledare. Lika egocentriska som alla andra, men måste ha publik hela tiden för att må okej. Man tävlar om antalet följare och antal tweets och flest läsare till bloggen, fast det ungefär är som tio-i-topp-listan i kiosken. Inte alltid det (man själv anser vara det) bästa som syns mest. Som den här Melissa Horn just nu, som man måste lyssna på bara för att man har en radio med 20 olika kanaler och oavsett om man byter kanal, så spelas samma låtar sönder överallt.

På det dystra 70-talet och 80-talet fanns inga andra sociala träffpunkter än att gå ut på nån ungdomstillåten pub och kanske babbla med random-folk om man nu var i en stad i sverige eller ute och luffade. Uteställena i Stockholm var få och kringgärdade med klädkoder och köer. När man fick barn och stannade hemma var det som en socialgrå filt la sig över ens unga dagar. Man fanns inte längre, vare sig ute, på jobb eller i bekantskapskretsen, den man kanske hade.

Nu kan småbarnsföräldrarna diskutera diverse på nätet i mängder av forum, man har längre ledighet, man får vara ute även om man inte är hippie, och man kan faktiskt träffa nya människor på nätet med samma intressen eller situation, även om man bor fysiskt isolerat eller inte kan gå ut eller resa någonstans. Och man kan nätdejta eller annat som ligger för en.

Vad de små bebisarna kommer tycka om att ligga i bloggar och i forum vet vi ju inte nu.

Nån släkting sa att det bara är gamla brev och sånt som kommer finnas kvar sen i framtiden, men att gamla, verkligen personliga berättelser och kärlekshistorier finns bevarade är väl ofta för att de var så väl gömda just då, och hittades väldigt långt senare, och att den som kanske hittade pappersbitarna var en sån som inte slängde allt "som skräp". Den som idag skriver nåt på nätet har inte heller nån aning om hur informationen kommer att användas eller när den kommer att raderas.

Nu är vem som helst läsare och kan spara på nya lagringsställen och göra utskrifter, om det nu är det som gäller, och vem vet om inte allt brännbart kommer användas för att värma husen om elen inte når fram längre. Vi vet ingenting om just det. Eller hur det som sparas kommer att tolkas. Det som är udda och högljutt just nu döljer kanske de strömningar som ligger under ytan och blir viktiga sen.