Den svarta bilen syns inte. Riv- och slitentreprenörer med grävskopor upprustar, som det så fint kallas.
Jag blir så upprörd att jag piggnar till ordentligt när jag går förbi platsen dagligen. Jag adrenalinar och grinar. Det är som att nästan allt sånt som jag gillar mosas av den här stan, som inte vill vara stad. Jag sörjer skiten.
Min kortversionsteori är att bönderna inte fattat att staden inte är landsbygd. Miljöerna runt husen är inte åkrar.
Det verkar som om fantasilösheten är lag. Den innefattar att INTE komma på nya saker, bara förstöra det som redan finns.
Men får man fria tyglar mesar man och gör nån halvmesyr. Till exempel härmar funkisbebyggelsen omkring - men struntar i balkongerna. Man bygger för en utsikt, men passar inte på att bygga högt och såna bostäder som behövs, utan fjäsar och snålar och lägger fönster och balkonger åt fel håll: alltid in mot gården, även om solen och ljuset är mot gatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar