Inte spanare

Skrev att jag skulle bli spanare.
Det stämmer ju inte.
Jag är deltagare, inte iakttagare. Eller så jag skulle vilja.

Det är många iakttagare här i stan. Folk glor eller låtsas att man inte finns. Stockholms signum.

Fast man är vuxen blir man granskad från topp till tå. Man ska ha alibi. Ha ett program. Alltid ha sällskap. Stå på listan. Ha ett ärende.

Känner otrolig Stockholmspress. De är små enklaver överallt. Det är mycket mycket internt allting.
Vet inte vart jag ska ta vägen och tanken på att efter de här fyra veckorna "semester", så är det slut på det roliga. Då ska jag pressas in igen.

Det blir såhär när man först går åt sidan för mycket och låter folk som vill fram och höras och synas ta sina platser. Sen har man ingenstans ens att stå, man får glida omkring och vara på väg. Skulle behöva få arbeta med nåt skapande, eget skapande, med eget lugn, utan taktpinnar från den svenska hysterin kring allt, vad det än är.

Jag kan inte skriva sånt här på facebook, förstås.

Ibland undrar jag om det finns folk som är slags soulmates nånstans, som gillar att umgås och diskutera och upptäcka saker utan att klänga på varandra hela tiden. Blir galen på det. Men det är antingen eller som gäller.