Det är när jag varit på jobbesök jag får lite mer perspektiv på hur jag mår.
Man är troligen hormoniellt byggd att göra andra saker när man har passerat de 50 än när man är 25. Låter ju ganska logiskt.
Man ska jobba lika snabbt och mycket, men rent innehållsmässigt blir det ungefär som vanligt hushållsarbete. Alltså jobb som görs hela tiden och inte syns.
Allt tid över huvud taget kan kanske betraktas som ren bonustid.
Livserfarenhet borde ge perspektiv och klokskaper som kunde komma både en själv och andra till del, men det verkar inte så.
Om man är ur fas med de faser man ställt in sig på eller att andra förväntar sig att man ska gå i exakt samma takt hela tiden så blir det ingen fason.
Förstår att jag en drömmare som bara lurat mig själv. Jobba hårt och sköta allt och sen ha lite frihet och fria val.
Vara ok förälder och allt det där. Nej, då ifrågasätter man inte att man sliter och drar och fixar och donar jämt.
Köra lite hobbysar på fritiden och köra kul race med polarna är före man blir par eller liten familj, antar jag.
Nej, det är som inget funkar i rätt takt i mitt liv. Man snärjs in mentalt i andras dramor och tror att man är en aktiv och bidragande del. Lätt att tro.
Men ibland kan det vara så. Nu när man själv blivit ett slags drama.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar