Linda och Ebba men inte Eva

Linda och Ebba bloggbråkar, säger de på P3, och de träter om vem som har det jobbigast. Själv lär man inte bli allas vår Eva i medierna, men platsen verkar faktiskt ledig. Och jag skulle behövaett nytt jobb.

Jag skulle kunna ha en gnällspalt och ha nåt att fylla den med varje dag. Och jag är arg. Nästan hela tiden. Jag är född 50 år för tidigt. Tycker allt är stenålder, och alltid tyckt. Jag föddes mentalt 94-95 typ. Jag är lat, vetgirig och upptäckare och vill inte hålla på med ensidigt arbete.
Jag vill inte kravla på golv och hålla på med sladdar. Det tråkiga ska ta noll tid. Målet är att helt enkelt att så många som möjligt ska ha ett värdigt liv och slippa slava för idioter.

Jag vill inte bli kontrollerad och styrd av annat takten i musiken som jag själv väljer. Är alltid på krigsstigen mot giriga och egoistiska gubbar och kärringar i alla åldrar, som av nån underlig anledning fått för sig att de är klokare än andra, och ska bestämma och styra och ställa med andras liv.

Att vägra följa trender är ett måste. Man kan ifrågasätt precis allt. Varför ska jag övertygas om att gilla rutigt och randigt? Ingen människa i världen kan få mig att tycka att brunt är fint eller få mig att klä mig i turkosa kläder.

Alla kan ha det jobbigt, men arbetsbördan är ojämt fördelad, liksom makten. Och kvinnor har det jobbigare, för självständigheten har haft sitt pris i mer arbete, inte mindre. Fortfarande måste vi bevisa att vi duger, att vi måste vara så duktiga. Och inte bara det, utan snygga och glada också.

Det är bara att vägra.

Slut med supporten. Slut på assisterandet. Slut på att fixa efter andras misstag. Sluta städa och backa.

Tänk om kvinnor la ner supportdelen och bara gjorde det dom gillar och är bra på.. då skulle det inte dröja länge innan häxbränningarna drog igång igen. När en kvinna gör vad hon vill, som män gör, är hon default en bitch, medan små pojkar redan från början får koncentrera sig på att bli proffs på nåt.

Lyckligast är väl den som accepterar sin medelmåttighet och bejakar livets goda istället. Men livets goda är kanske inte att köpa nya prylar och förnya hem och utsida, som vi förleds att tro.

Det som är jobbigast är att tvingas använda den mesta av sin tid till något man faktiskt upptäcker att man inte passar för eller tröttnat på, som sin partner. Eller som kollegan som får tillbringa kvällar och helger med att ta hand om en senil pappa, som inte klarar sig själv.
Det är ju sånt man inte vill utsätta sina barn för. En sak är att ta hand om ungar, det är ju naturligt, men ska man kräva att ungarna ska ta hand om en som gammal, eller förväntar sig samhället att man ska ta hand om sina föräldrar även om de inte brytt sig om en som barn?

Och man blir ju jävligt trött på saker som upprepar sig, och där man själv inte får välja.

Stackars den som måste springa finklädd och frissad och kulturellt uppdaterad, pigg och glad på klubbar och event och representera sig själv eller nåt annat, när man egentligen bara vill hänga med mysbyxorna framför tv:n och inte träffa en enda människa. Nej, jag skulle avsky det. Jag skulle behöva personlig assistent på heltid för att klara av att vara snygg.

På samma sätt skulle jag behövt en personlig assistent för att klara av att både vara bra förälder, där man i samma person ska klara av att både vara härskare och slav om vartannat.

Och stackars mamman som upptäcker att föräldrarollen egentligen inte passar en. Det skulle man tänkt på innan, eller hur!! Speciellt mammor. Det är helt ansvarslöst att bara bli mamma. Speciellt mamma. Som man bäddar får man ligga.
Förr var kvinnor vansinnigt rädda för att bli med barn, för att man visste att då var man fast. Ofta var man tvungen att gifta sig fort som fan och sen var det slut på friheten, den lilla man kanske hade.

Klart man blir arg ibland. Och trött.