Jag är mobbningshyperkänslig. Blev klart utmobbad på jobbet ikväll, när det egentligen inte fanns någon anledning att de tre, varav två jag känt och jobbat med väldigt länge, skulle lämna kontoret bara några minuter före mig och prata så högt om att de skulle ut efter jobbet. "Vi ses imorgon", sa de när de hastade iväg. Det känns, men jag är van.
Det är jobbigt när tjejer blir sån pakt att den inte klarar av att andra kommer in i spelet. Det är som på mellanstadiet. Nej, det är klart att folk inte ska behöva låtsas att de gillar ens sällskap av nån slags artighet, även om man jobbat ihop i tio år, och tidigare hörde till, men av olika anledningar föll ur.
Funderar på hur jag hamnade i kylan.
Gjorde jag nåt fel? Passade jag inte in. Var jag inte tillräckligt gullig eller rolig?
Nån slags stolthet gör att jag inte visar hur jag märker att andra dissar mig. Är jag dyster, tung, trist eller bara för gammal? Drar jag ner andras image?
Kvar satt L och jag, med varsina jobb, och så larmade vi på och tog sällskap på tunnelbanan. Hon hem till sin kille, och jag hem till dotter. Hem till omvända dygnets början, där min dyngsavlutning är hennes början.
Och med mig är det inget vidare vits. Känner mig iakttagen och kontrollerad, men helt osedd. Överbliven, men inte själv.
Är någonstans mellan genomledsen och uppgiven. Kan inte släppa datorn och inte sova.
Jobbigt *kram*
SvaraRaderaLedsamt att höra och precis som du har jag svårt att förstå varför.
SvaraRaderaKan det vara så att du ger intryck av att vara världens hippaste människa, ständigt på resa till coola ställen och därför nästan skrämmer bort de andra, som om deras sällskap faktiskt inte skulle duga för dig.
Jag vet inte, bara spekulerar och försöker hitta förklaringar.
Men så tror jag ju alla om gott jämt också och försöker förstå.
Hej Eva!
SvaraRaderaHänger du med på en foto-promenad-ta-en-fika-biltur-pub-någonting!!? Det är nog himla bra för humöret och kul!!
Tycker Janne
tack tack dotter alberta!
SvaraRaderaTricky: Alltså, jag tror inte de tycker att nåt jag gör är hippt, och de vet ju inte (vad jag vet) heller om bloggen, där jag berättar en del.
Det stör kanske att jag inte klänger på någon annan, utan håller på nåt slags oberoende, och kanske är just klängandet och att alltid vilja göra allt tillsammans just sån "kärlek" jag inte klarar av.
Kanske är det inlärt manér att man är liten tjejgrupp, ett par, kanske tre. Och sen kan man göra slut, och byta ut. Och det är där man har alla sina förtroligheter in absurdum.
Jag tror att jag skrämmer bort för att jag har nåt tungt i dragen, och saker i min hippa värld, som är tragiska eller jobbiga, både att känna till och prata om.
Tänkte faktiskt fråga de tre igår på jobbet, på nåt roligt sätt, men får ta det nån annan gång eftersom två inte var där och den tredje var inne bara 1 timme eller 2.
Min inställning är också gott om alla, tills annat visar sig.
Folk brukar säga att det är bara obetänksamhet att prata högt om att man t ex ska ut och ta en after work utan att fråga om de få andra omkring vill haka på.
Bra att du tror alla om gott, jag brukar också..
Janne: Hur går det med bloggandet? Fotandet?? Jag har tappat/blivit av med min. En öl efter jobbet i Kista?
Fotandet går ganska bra! Köpte boken "Kreativ fotografering med rätt exponering" och håller som bäst på att läsa den och kika på kamerans inställningar samtidigt. Har bara kommit några sidor in i den boken!
SvaraRaderaBloggandet står helt stilla just nu.
Tråkigt att du blivit av med din D40 kamera. Såg för ett tag sedan att den var rejält prissänkt, till 2.990 kr ... fast just nu kostar den 3.700 som billigast.
Ja, tack till en öl! Men helst inte i Kista!! Hellre i stan'!
Buspappan: Jag väljer också hellre stan.
SvaraRadera